avatar
Zorn & Dirna nr 3–4

Soldathordens klor omslagUpplösta familjer omslag

Tänk er en värld där ingen död finns och alla har evigt liv. Ett paradis tänker ni kanske, men om man får tro herrarna Morvan och Bessadi är det snarare ett rent helvete. Med tiden börjar människokropparna att förfalla, men ingen dör. Istället hasar det runt vad som närmast kan beskrivas som odöda, eller zombier (som ju är på modet i populärkulturen nu för tiden). Gamla och halvruttna lämnas in, oftast motvilligt, på ”valsverken” där de halshuggs. Just halshuggning är det enda sättet att döda någon i denna sköna nya värld, men nackdelen är då att bödeln måste vara beredd på att få härbärgera den avlidnes själ vid sidan av sitt eget medvetande. De enda som kan döda någon ”på riktigt” är tvillingarna Zorn och Dirna. Flera parter söker nu få fatt på barnen för att använda dem till sina egna dunkla syften, bland dem den sadistiske kronprinsen som för detta ändamål har skickat ut den vilda soldathorden anförd av krigarkvinnan Kérozinn.

I det tredje (”Soldathordens klor”) och fjärde albumet (”Upplösta familjer”) i serien får vi följa Zorn och Dirnas flykt undan soldathorden. Deras föräldrar är det omaka paret Seldnör, en zombiejägare, och Splata, en kvinna som tagit en manlig barbars kropp i besittning. Tillsammans gör familjen sitt bästa för att parera farorna längs vägen och att hitta en fristad undan soldaterna.

Berättartempot är betydligt lugnare än i de två första albumen. Det känns mindre rörigt och vi blir inte dränkta i störtfloder av återblickar som i album nummer två (”Kronprinsen och räven”). Måhända kan någon anföra att historien är lite tunnare än vanligt i fjärde albumet, men personligen tycker jag att det känns välbehövligt uppfriskande med en hel sida av kameraåkningar, till exempel den sida som börjar med en ruta med stadssilhuett och gradvis går närmare tills vi får se kronprinsen öppna sina ögon inne i sin näringstank. Snyggt gjort, och tecknaren Bessadi får briljera lite grann. När han gör ett bra jobb med sådana motiv har jag svårt att förstå varför Bessadi tvunget måste skildra våldet i serien så ingående, varför vi måste få se strider som slutar med människokroppar och extremiteter i verklighetstrogen genomskärning komplett med ben, blod och inälvor. Har han aldrig hört talas om uttrycket ”less is more”?

Vid första anblicken kan ”Zorn & Dirna” verka vara en effektsökande men simpel serie med mangainspirerade hjältar som klampar runt i rollspelsvärldar och hackar upp andra människor så att blodet sprutar. Till viss del stämmer det kanske, men jag vill hävda att serien faktiskt har djup som europeiska komiska äventyrsserier saknade när jag var yngre. Utan att skriva någon på näsan ställer upphovsmännen viktiga frågor om livskvalitet och genus som förhoppningsvis får läsaren att för en stund stanna upp och reflektera. Är livet värt att leva till vilket pris som helst? Har döden en funktion? Sitter könet i kroppen? Är man homosexuell om man älskar en kvinna fångad i en mans kropp? Spelar det ens någon roll?

Vid det här laget känns det som om Morvan och Bessadi hittat formen och historien rullar på i lagom takt med en och annan överraskning på vägen. Det fjärde albumet slutar tragiskt med en cliffhanger utan dess like och jag ser fram emot en snar fortsättning.

David Haglund

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i juni 2012.]

Comments are closed.