avatar
X-Men: Supernovas

X-Men omslag

Mike Carey gjorde sig ett namn på Sandman-spin-offen Lucifer för DC Comics vuxenetikett Vertigo. Efter den framgången fick han chansen att jobba för Marvel Comics på den reguljära titeln X-Men. Till skillnad från den traditionella approachen hos många serieförfattare som varit fans sedan barnsben, väljer Carey att blicka framåt istället för att gräva ner sig i den komplicerade bakgrundshistoriken som onekligen tynger ner X-titlarna. Carey fick också välja en egen och delvis laguppställning som ser ut som den gör av en anledning. Han återupprättar Cable och lyfter fram Rogue som ny ledare istället för Cyclops. Sabretooth blir också en duglig ersättare för Wolverine – figurerna har mycket gemensamt.

”X-Men: Supernovas” samlar fyra längre historier som ursprungligen publicerades i X-Men nr 188–199 och X-Men Annual nr 1. ”Supernovas” handlar om ett nytt hot, Children of the Vault, som ser ut att kunna bli både värdiga och intressanta motståndare på längre sikt. Chris Bachalo är en mycket intressant och stiliserad tecknare som passar bra till det bisarra, precis som när han tecknade Vertigo-titeln Shade, the Changing Man för en massa år sedan. Inhoppet av Clayton Henry hade jag kunnat vara utan eftersom det bryter av för mycket stilmässigt. Troligen hann Bachalo inte med månadsutgivningen.

”Covenant” är en delvis fristående historia tecknad av Mark Brooks och handlar om Magnetos lärjunge Exodus. Ointressant, känns som en transportsträcka för att bädda för framtida historier.

Humberto Ramos tecknar nästa historia, ”Primary Infection”, som även den innehåller en del bisarra och skrämmande element. Carey presenterar en ny superskurk, Pandemic, med drag av Phantom of the Opera. Tyvärr tycker jag att Ramos är lite för ”cartoony” i sin stil för min smak. Bachalo är tillbaka i nästa del, ”Red Data”, som knyter ihop säcken då en scen i Careys första nummer äntligen förklaras.

Eftersom det inte finns någon svensk X-Men-tidning längre är det trevligt att läsa ”X-Men” igen (på originalspråket). Särskilt i så här i samlad form, med en början och ett slut som inte är någon alltför jobbig cliffhanger. Det är en mörkare version av ”X-Men” än man är van vid, men det är bara trevligt. Det myllrande persongalleriet av mutanter möjliggör ju en mängd olika tolkningar.

Det här är ingen omistlig läsning, men den funkar bra för ströläsare. Och det är det inte ofta man kan säga om serierna från Marvel Comics. X-Men-samlingarna har tyvärr ingen numrering, vilket är deras stora nackdel eftersom man inte vet var man ska börja och fortsätta läsa.

David Haglund

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i augusti 2012.]

Comments are closed.