avatar
The Walking Dead volym 11–12

9789187877117_The_Walking_Dead_vol_11

Succén ”The Walking Dead” fortsätter. Här i Sverige har Apart förlag kommit drygt halvvägs igenom den amerikanska utgivningen, och det är vid denna period författaren Robert Kirkman i sin desperata vilja att överträffa sig själv i råhet och brutalitet tyvärr börjar förlora greppet om sitt storverk.

Robert Kirkmans ”The Walking Dead” är en av 2000-talets mest framgångsrika serier. Och då menar jag serier både i ordets verkliga betydelse och i den alltmer utbredda vulgärtolkningen där ”serier” används som benämning på tv-serier. Som bekant blev den populära serien adapterad till tv-serie och nu går den som tåget i båda format. Serien (jag vägrar förtydliga mig i användningen av det ordet) är sedan några år en av mycket få amerikanska serietidningsserier som också ges ut på svenska, tack vare Apart förlag. I USA har man i skrivande stund kommit fram till nummer 135. Här i Sverige samlar dessa nyutgivna volymer (TPB enligt amerikansk serietidningsterminologi) nummer 61-72.

Seriens skapare och manusförfattare har hyllats för sitt välskrivna, dramatiska opus om samhällets förfall och överlevarnas kamp mot omgivningen, mot varandra och mot sig själva. Många är de läsare och recensenter som entusiastiskt beskrivit hur zombieserien ju inte alls är en zombieserie, egentligen, utan en psykologiskt orienterad berättelse om människorna som överlever, en betraktelse av människans natur i en utsatt situation. Länge var sådana utläggningar om serien också korrekta och välförtjänta, men i takt med att åren har gått och nummer följt på nummer har Kirkman, i mina ögon, förlorat allt mer av sin kreativa skarpsinnighet. The Walking Dead har utvecklats till en urvattnad, andefattig skugga av sitt forna jag. När Apart förlag nu har kommit fram till den elfte volymen, ”Fear the hunters” – ”Jägarna”, når man också ett lågvattenmärke i Kirkmans produktion – en fundamental vändpunkt i seriens dramaturgiska och kvalitativa utveckling.

Robert Kirkman har nämligen inte kvar känslan för att skildra människor och deras känsloliv och ageranden på ett övertygande sätt. Tidigare var styrkan i hans skrivande den trovärdighet med vilken han skildrade de överlevande människorna i en overklig värld, den mänskliga realism och verklighetskänsla han lyckades bibehålla som stomme i en i grunden orealistisk skräckserie. I ”Jägarna” lyckas han inte längre. Hans fall är hans ursprungligen positiva drivkraft att ständigt överraska läsaren, hans vilja att hetsigt driva berättelsen framåt till nya dramatiska höjder och att ta allting ett steg längre. I sin rädsla för att läsaren ska bli ointresserad om serieberättelsen någon gång skulle bli stillastående eller verkligt reflektiv (och inte bara lite pliktskyldigt melodramatiskt) når han i ”Jägarna” en punkt då han helt enkelt förlorar kontrollen.

För att överträffa de brutaliteter som serien tidigare har behandlat (tidigare ärkeskurken Guvernörens sjuka våldsåd, bland annat, och i den närmast föregående volymen en liten dos överfallsvåldtäkt av barn), hänger sig Kirkman nu helt sonika åt småbarn som mördar varandra och galna kannibaler. Det om något ska väl chockera läsaren, har han säkert tänkt och sett framför sig hur han ska mottas med nya hyllningar om hur han har nått en ny nivå i sitt serieberättande vad gäller den träffsäkra skildringen av människans instabila psyke och naturliga ondska. Och så coolt det är. Allting är så hårt, brutalt och häftigt, Kirkman bara kör på och berättar helt utan gränser, ojojoj, wow! Så förväntas jag som läsare reagera, antar jag. Och missförstå mig nu inte, jag har inga moralistiska invändningar mot vidrigheterna som Kirkman skildrar. Det jag har problem med hur det verkliga historieberättande läggs åt sidan för slentrianchockerande, hur serien förlorar sin finkänsliga, fängslande stomme till förmån för tom brutalitet och berättande på såpoperans nivå.

Allting överskuggas av de tomma excesserna i äckel. Den väldisponerade dramaturgin går om intet. Karaktärsutvecklingen reduceras till melodramatiska mellanspel. Någon illa underbyggd romans här, någon misslyckat pretentiös dialog om olycklighet och om att alla medel är tillåtna där. Samhällsskildringen, den psykologiska och sociologiska betraktelsen av människans natur, har Kirkman mer eller mindre tappat bort i sin entusiasm för oförutsägbara vändningar och vidrigheter. Från att ha varit en skarpsinnig serieförfattare med en nervkittlande och finkänslig historia om en grupp vanliga människor i ett ovanligt sammanhang, förvandlas han successivt till en desperat provokatör som kastar bort seriens djup och känsla i sina okontrollerbara försök att chockera. I ”Jägarna” kulminerar den sorgliga förvandlingen.

Det är min uppgift att även recensera volymen efter ”Jägarna”, den tolfte i ordningen som i finurlig svensk översättning kallas ”Radhuseffekten”. Här återhämtar sig berättelsen en aning från det fullständiga bottennappet i volymen innan. Tempot dras ned lite, och en ny spännande tråd i berättelsen introduceras. Men man ska inte låta sig luras, ”The Walking Dead” blir aldrig mer vad den har varit. När jag läste serien på originalspråk så fastnade jag så pass i det drogliknande bladvändandet att jag kom betydligt längre än Aparts utgivning nu har kommit nu. Efter volym 12 blir det snart supercoolt supervåld igen och den menlösa såpoperan fortsätter att förvandla seriens alla figurer till själlösa och ointressanta. I snart ankommande ”All out war” når det poänglösa chockerandet en ny kulmen i ett utdraget superduperkrig under anförande av superduperskurken ”Negan” som alldeles uppenbart är en ny, andefattig inkarnation av guvernören, den tidigare ärkeskurken i serien som Kirkman försöker överträffa genom att låta den nya karaktären ha ett häftigt vapen och strö provocerande löjliga, brutalkäcka små repliker omkring sig.

Apart förlag låter således inte läsarna gå miste om någonting om de avslutar sin utgivning av ”The Walking Dead” redan nu. Att ge ut moderna, amerikanska serietidningsserier för en mogen publik på svenska är en fin kulturgärning, men nu kan man sikta in sig på något annat än ”The Walking Dead”. Från ”Jägarna” och framåt känns den fordom välskrivna och högintressanta serien nämligen lika död som en zombiesjäl.

Erik Sundblom

Comments are closed.