avatar
The Ultimates Ultimate Collection

Ultimates omslag

I kölvattnet på megafilmsuccén ”The Avengers” kunde det kanske vara intressant att titta närmare på en av serierna som tjänat som direkt inspiration för regissören Joss Whedon. Marvel-filmerna som kommit ut under de senaste åren har egentligen mer gemensamt med de alternativa versionerna av serierna än originalen från 60-talet.

Ultimate Marvel var en satsning med start år 2000, som syftade till att modernisera Marvel-hjältar utan att helt kasta ut alla tidigare historier genom fönstret (som ju hände nyligen i konkurrentens satsning ”The New 52”). Ultimate är vuxnare och kanske lättare att ta till sig för nya läsare.

Den amerikanska seriebranschen har haft sina problem på senare år. Det är onekligen så att serieläsandet är på nedgång, i alla fall i traditionell pappersform – seriebranschen har varit lika sen att ta till sig den digitala distributionen som musik- och filmbranscherna, vilket förstås fått sina konsekvenser. Så självklart gillar jag alla försök att dra en ny publik till mediet.

En nystart är onekligen ett sätt att göra något tillgängligt och fräscht. Ultimate Marvel hade inledningsvis stor framgång med sin moderniserade version av Spider-Man och X-Men, följt av en ny version av gruppen Avengers kallad The Ultimates 2002. De första 13 numren av The Ultimates finns numera samlade i boken ”The Ultimates Ultimate Collection”, och det är mycket läsning för pengarna.

Den verklige huvudpersonen i serien är Captain America, som tinas upp i modern tid efter att ha legat nedfrusen sedan Andra världskriget och som försöker passa in i en främmande tid där hans värderingar är gammaldags. Dock anpassar han sig blixtsnabbt till utmaningarna som modern krigföring bjuder på, för innerst inne är han ju den ultimate soldaten. De klassiska figurerna känns moderna och renodlade, författaren Mark Millar har verkligen mejslat ut tydliga, intressanta och trovärdiga karaktärer. Captain America, Iron Man, Thor, Giant Man, Wasp, Black Widow, Hawkeye och en ofrivillig Hulk rekryteras av amerikanska underrättelsetjänstens Nick Fury för att bemöta den nya superhjältevärldens uppskruvade hotbild. Ultimate-versionen av Nick Fury är rent visuellt inspirerad av skådespelaren Samuel L. Jackson, och i en scen i serien säger Fury att om de någonsin gjorde en film om honom skulle han vilja bli spelad av densamme. Och så skedde mycket riktigt i Marvel-filmerna på senare år…

Den övergripande historien handlar om ett utomjordiskt hot mot mänskligheten, men vi får även se den mänskliga interaktionen mellan figurerna. Alla hjältar är inte alltid sympatiska. Ultimate-versionen av Hulk är inte godhjärtad, han är verkligen ett uttryck för de lägsta av människans drifter och känsloyttringar. Hur många gånger har vi sett en kåt Hulk i någon annan skildring? Aldrig. Hulk är oberäknelig i serien, men ändå så pass förutsägbar att Ultimates lyckas styra och rikta in honom mot fienden genom väl valda provokationer.

Historien är väl genomtänkt och logisk (med superhjältemått mätt). Det är extremt många element i den här serien som har fått sina direkta motsvarigheter i filmer som ”The Avengers” och ”Captain America: The First Avenger”, både vad gäller designen av dräkter, karaktärer och övergripande historia. Och det är väl inte så konstigt egentligen, för ”The Ultimates” representerar både det bästa och det sämsta med moderna superhjälteserier. Bryan Hitch är en god representant för den realistiske superhjältetecknaren; det är snyggt men bilderna tappar lite i schwung då det inte går att avvika från verkligheten hur som helst. Paul Mounts står för en snygg färgläggning, men det gör också bilderna lite väl murriga och mörka ibland, vilket gör Hitchs detaljerade bilder en otjänst. Författaren Mark Millar gör inte mycket fel, det känns genomtänkt och som ett gott destillat av 40 års Avengers-historia.

Sammanfattningsvis är det mycket läsning för pengarna. Oavsett om du är ett hardcore-fan eller någon som bara är nyfiken och vill ha en lite vuxnare och mer sofistikerad superhjälteserie.

David Haglund

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i augusti 2012.]

Comments are closed.