avatar
Swamp Thing Volume 1–2

swamp thing vol 1 omslagswamp thing vol 2 omslag

”Swamp Thing” skapades av Len Wein och Bernie Wrightson och betraktas som en verklig  klassiker i skräckseriesammanhang. Efter att ha publicerat en prototyp 1971 fann upphovsmänen seriens och figurens rätta form i Swamp Thing nummer 1, utgiven 1972. I handlingens mitt står vetenskapsmannen Alec Holland som forskar på en sorts gödningsmedel som ska få öknen att blomma. När han vägrar lämna ut formeln till ett brottssyndikat utsätts hans labb för ett attentat. Brinnande kastar han sig ner i träskvattnet, där han muteras till en hybrid mellan människa och växt. Han blir en träskman, en sak, en ”swamp thing”.

Under seriens första år vandrade Swamp Thing över Amerika för att på olika sätt försöka återvinna sin förlorade mänsklighet och stötte ofta på övernaturliga eller bisarra hot som varulvar, häxor, monster som hämtade ut en Lovecraft-berättelse, androider och mutanter framställda av den onde vetenskapsmannen Anton Arcane. Den här perioden brukar räknas som seriens höjdpunkter och serierna har även publicerats på svenska i två omgångar, dels i Serietidningen och Toppserien på 1970-talet och dels i Gigant på 1980-talet. Efter något år lämnade upphovsmännen serien, och därefter gick det raskt utför med både kvaliteten och försäljningen.

Efter en misslyckad revival på 80-talet gav förlaget Alan Moore fria händer på serien, och resten är, som man säger, historia. I Swamp Thing nummer 21 (1984) avslöjade Moore tillsammans med tecknarna Stephen Bissette och John Totleben att Swamp Thing egentligen bara är en växt som tror att den är en människa. Under de kommande numren spann trion vidare på vuxna teman och skräckelement av sällan skådad art. Moore introducerade även idén om ”The Green”, en sorts kollektivt växtmedvetande som regerades av ”The Parliament of Trees”, en samling tidigare försvarare av växtriket som nu stod rotade i Amazonas. Det var även under den här guldåldern som John Constantine (Hellblazer) gjorde sin debut.

När Moore lämnade serien förvaltades den med den äran av såväl Rick Veitch som Grant Morrison och Mark Millar. Swamp Thing var länge en av vuxenetiketten Vertigos flaggskepp, men senare år har det gått knackigt. När DC Comics startade om sitt superhjälteuniversum 2011 med satsningen ”The New 52″ passade man på att hämta hem Swamp Thing till mainstreamfåran och ge den en fräsch start. Men tack och lov var ingreppen mindre omfattande än omstöpningen av vissa andra figurer.

Författaren Scott Snyder slår fast att allt som tidigare utgivits visst har hänt, men han rotar inte vidare i det. Av olika rutiga och randiga skäl har Alec Holland återuppstått som människa, men låter sig frivilligt förvandlas till Swamp Thing igen för att rädda sin exfru Abby och bekämpa ”The Rot”, rötans motsvarighet till det kollektiva växtmedvetandet. Hela denna historia utspelas i Swamp Thing nummer 1–7, som sedan samlats i boken ”Raise Them Bones”. Historien har karaktären av en roadmovie med Alec och Abby på motorcykel genom USA, en fin nick till seriens första glansperiod.

Yanick Paquette och Marco Rudy delar på ansvaret som huvudtecknare, och jag tycker verkligen att man utnyttjat respektive tecknares starka sidor. Paquette passar bäst till det spektakulära och det sirliga, medan Rudy gör det lågmälda och det makabra rättvisa.

I samlingvolym 2, ”Family Tree”, eskalerar konflikten med rötan när Anton Arcane återuppstår. Här finns verkligt maffiga illustrationer av Paquette föreställande en bevingad krigarversion av Swamp Thing – mycket snyggt, helt i klass med Bissette och Totleben. Historien slutar med en cliffhanger där superhjälten Animal Man söker upp Swamp Thing för att be om hjälp mot rötan. (För den som är nyfiken på att se hur det går fortsätter berättelsen i crossovern ”Rotworld” – och det måste jag medge att jag är.) Den andra volymen avslutas med tillbakablickar hämtade från Swamp Thing nummer 0 och Swamp Thing Annual nummer 1, där vi får se den moderniserade versionen av Swamp Things tillkomst och Alecs och Abbys första möte som unga.

Sammanfattningsvis ger dessa två volymer definitivt mersmak. Snyder har på ett respektfullt sätt lyckats blåsa liv en trött gammal serie utan att alienera gamla läsare eller göra den svårtillgänglig för nytillkomna.

David Haglund

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i november 2014.]

Comments are closed.