avatar
Skip Beat nr 3

Skip Beat 03 omslag

Det här känns inte bra. Den tecknade serien har i och för sig ofta ett överdrivet formspråk, men här känns det olustigt. Figurerna är Japans svar på Barbie och Ken. Tecknaren Yoshiki Nakamura levererar trådsmala, långa och supersöta flickor med pojkar som är deras spegelbilder. Här går det ut på att se ut på rätt sätt och att bli en stjärna. Det är naturligtvis inte bara bildspråket som skapar olust, utan även den underliggande moralen. Här kämpar man för att vinna, även om foten är bruten och man måste sitta still i en obekväm ställning. Man ska leva upp till gamla moralkoder i det japanska samhället. Det krävs för att bli en vinnare.

Det blir en symbolisk berättelse, jag förstår det, men personerna är så uppslukade av att fjäska till sig en position att symboliken faller bort. Kämpa hårt, kämpa hårt, kämpa lite till. Krydda med olycklig kärlek. Rama in med bristande empati från omgivningen. Bygg på med stora ögon, smala hakor, supersmala midjor osv … Näh, detta håller inte. Jag hittar inget här som jag vill förmedla vidare till andra. Man kan möjligen påstå att det är snyggt tecknat, men bildspråket räcker inte. Här förmedlas skönhetsideal och moral som jag inte vill ta i med tång. Dessutom är det enformigt i bilderna, sida efter sida med ansikten, halvfigurer eller helfigur, inga bakgrunder, inga miljöer, det är platt. Här blommar inga berättarkvaliteter.

Kanske är dessa skönhetsideal gångbara i Japan, det är svårt för mig att relatera till det, men jag hittar inga motparter, ingen som vill något annat, serien förmedlar bara yta.

Det finns möjligen en diskussion som kan ha en poäng för den teaterintresserade: vad krävs det för att en rolltolkning ska upplevas som äkta? Vad måste du själv prestera för att utveckla din motspelare? Här rör man vid något bra, men ytan och den trånande utseendefixeringen står oemotsagd. Det blir någon slags dubbelmoral att diskutera inre motiv genom extrema skönhetsideal där bara den vackraste är kung.

Detta känns som en serie vars avsikt är att bevara samhällets status quo, här finns inga förändringsfaktorer. Det hela blir tråkigt. Jag letar efter relevanta jämförelseobjekt, tänker på Starlet som fanns under 70–80 talet, men den jämförelsen får Starlet att framstå som seriös litteratur. Poänglöst och tråkigt med människofientlighet under en polerad yta.

(Serien har gått i den svenska serietidningen Shojo Stars, nu nerlagd. Den kom ut i pocket 2003.)

Stefan Niklasson

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i mars 2013.]

Comments are closed.