Rocky volym 21

Rocky volym 21 omslag

I volym 21 hinner Rocky och Edith flytta både till och från Västerås. Trots att Rocky nu äntligen har fått Edith för sig själv, förpassas hon tidigt ur rutorna. Det blir ett grabbalbum i vanlig ordning, med den nya parhästen Tompa, en jämn och lugn person. Rocky strör ut sina guldkorn av kverulans och kommentarer. Hans 37½-årskris nalkas, men han verkar stadga sig: Rocky och Edith sätter bo under Söders takåsar.

Klasse (råttan) tycker det var ett stort steg av Rocky att ”lämna stan frivilligt” och menar att normala människor gör så när de får barn och vill bo grönt, ”men du har bara rymt från stan med barnflickan”. Rocky lyckas förstås vränga till det: ”Ja, så man kan säga att jag ligger i förkant i mognadsprocessen.”

Edith försvinner ur handlingen på flicksemester på Mallorca. Rockys vänkrets har blivit allt tunnare, nu är det mest kollegan Tompa. Nyktert sätter denne ofta punkt för Rockys pratslingor. Som när han undrar om 90-talsminimalismen hunnit ifatt Rocky. ”Ja, men jag tar det några snäpp längre än gemene hemnet-Frank Lloyd Wright”, följt av aforismer om frihet kontra ägande. Tompa kortsluter med: ”Ja, men det man INTE äger äger man inte.”

Humorn slår åt alla håll; priset tas av en stylad lägenhet: ”Om Ingvar Kamprad hade ett harem så ser deras sovrum ut såhär.”

En tänkt klassåterträff med Usama bin Ladin kommer på andra plats.

Här finns material för DN:s censur om den hade orkat vara allsidig: Denna gång driver Kellerman med japaner. En helsidas drift med antirasism, från Ture Sventon till svårigheter att beställa i restaurangvagnen, sätter skrattmusklerna på svåra prov.

Kellerman kan verkligen rita: kroppsställningar och miner, interiörer och exteriörer. Han ritar allting som det ÄR, no comments, och tristessen talar för sig själv. Sporthallen i Västerås … Asfaltödsligheten (som blir ännu värre i en mindre stad) kontrasteras som alltid mot vattenhålen: Varma tysta famnar, krypin utan tid.

Det är många barbesök, där Rocky kommenterar livet och politiken. Han lyckas jämföra sig med Mubarak – men i alla halsbrytande utläggningar och bakvända liknelser är det alltid RÄTT! Ibland till och med subtilt.

Rocky tycker att det inte rapporterats från Japan på länge. ”Har halveringstiden gått ut redan?”

Rockys far är en turnerande lekfarbror i kulturbranschen. Rocky åker därför tåg till Gävle och Umeå, en utvidgning av rikets hotellrum och lokala asfalt. Det blir även en liten biografi över Kellermans uppväxt.

På sidan 82 är Edith tillbaka, och redan efter tre sidor bråkar de. Så sant, så typiskt: Edith försöker lugna sin svartsjuke ordvrängande karl, som morrar tillbaka: ”JAG har inte fastnat i nån vanemässig bråkrutin; DU kanske har det!”

Mannen som vill vara ifred minns den ljuva ungkarlstiden: ”Man fick ha alla sina dåliga sidor ifred. Man var som ett kylskåp i ett labb fullt med bakterieodlingar som fick gro ostört i decennier.” Edith försvinner snabbt ur rutorna igen. Nu är det Klasse som klagar i kör med Rocky. Han kommenterar hjärtlöst Rockys åldrande ur evolutionens synvinkel, medan denne hoppfullt spanar efter intresserade kvinnor.

Edith dyker upp – hon har varit på fest. Rocky ligger hela natten och väntar: ”Hon är ung, klart hon ska ha kul.” Men terapirecepten från tidigare biter inte …

Rocky säljer sitt lantställe. Flyttstädningen blir en katharsis – frejdigt slänger han allt i fel tunnor. När han betraktar alla böcker som ska huttas ut, tänker han på en fördel med läsplattor: ”När man ska flytta är det bara att deleta skiten.”

Rocky och Edith tittar på lägenhet på Söder. Hon är praktisk, han har invändningar. Hon känner sig i underläge för att han betalar. Som en äkta snäll svensk man snärjer han in sig i hur ”vi” använder ”våra” pengar, för att inte låta i överläge.

Nu är paret så gängat att han överlåter åt henne att skaffa hantverkare. Vilket hon gör, varpå Rocky anammar en initierad hantverkarjargong. Vi får se hur resultatet blir!

Lotten Peterson

Comments are closed.