Rocky volym 20

Rocky volym 20 omslag

Martin Kellermans alter ego Rocky fortsätter sitt filosoferande och sina välformulerade utbrott, mellan förorten och krogen. Inte en ruta är onödig, inte en mening tom. De är som Platons dialoger, därtill gravt roliga. Tecknandet är lika träffsäkert: både figurernas kroppsspråk och miljöernas detaljer. Måtte det aldrig sluta! Kellermans genre är dessbättre outsinlig och självgående.

Driften med ”judarna på Bonniers” uppenbarar sig redan på sidan 4. Det ramaskri som den gav upphov till hos berörda beskrivs i förordet. Men att Kellerman driver med kineser (sidan 79) hade tydligen förlöpt utan protester. Och med romer (sidan 97). För att inte tala om muslimer (sidan 110). Jag viker mig varje gång dubbel av totalt opolitiskt gapskratt. På sidan 126 ger Rocky svar på tal till de mer lättstötta delarna av hans arbetsgivande redaktion: Här avhandlas personer ”av nysvensk härkomst”. Om möjligt ännu roligare.

Inte en pratbubbla går på tomgång, den synnerligen vardagliga miljön till trots. (Alltså vardag för stockholmare.) Rockys dialoger, eller snarare monologer, är inte bara fyndiga. De är sanna.

Hans koleriska missnöje gör att ämnen aldrig saknas. De hoppar på honom, han värjer sig med ord och alkohol, men är emellanåt ganska solig, för Rocky är egentligen ingen kverulant. Det största problemet – att hitta en kvinna – är löst, sort of, när album nr 20 tar sin början: Rocky och Edith har varit på semester men ska skiljas åt hemma på Arlanda. Edith är en liten hind; liten är ordet för nu har Rocky nått den ålder då han kanske inte borde dejta 25-åringar.

Han är husly och ambivalent objekt för Edith. Hon får honom att gå i terapi, vilket är helt okända farvatten för Rocky och känslojargongen skorrar ljuvligt över ölglasen. Alla terapeutiska klyschor ligger otroligt illa i hans mun. Men han har krupit ur sin bubbla och företar sig nya saker istället för att kröka.

Deppighetsproblemen utspelar sig kanske i en begränsad intressesfär, men allt som sägs är på kornet, filosofiskt som Platons dialoger.

På kornet är även kroppsspråket. Rocky är lika njutbar att se som att läsa – hållningar, gester. Bakgrunder. Han vankar hem på natten till den asfalterade förorten, vilket bekräftas nästa morgon med utsikten från hans kök. Kellerman kan i sin saklighet till och med rita en fiskdisk och disk med paketerat kött humoristiskt, som en ICA-tristessens manifestation. Lika sakligt återges hans påvert dukade matbord: en gryta, två tallrikar.

Det kommer in ungt, friskt blod med Edith. De åker till Berlin och hon vill kolla punkscenen och gå på klubbar, men Rocky, som blivit en grumpy old man, deklarerar att han, eftersom han har henne, aldrig mer behöver dansa (=ragga).

Han är så desperat att han följer med sitt barnarov när hon vill flytta till Västerås. Han och hans bror kånkar möbler ur förortsbetongen, genom snö i strapatser som tär hårt på skrattmusklerna. Emigranterna sitter sen bland sina IKEA-kartonger och fortsätter gaffla. En obetalbar ruta visade sig vara den sista. Det ska bli spännande att se vad material Västerås kan ge.

Lotten Peterson

[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandets webbplats i november 2011.]

Comments are closed.