Rocky volym 18

Rocky volym 18 omslag

Rockyböckerna är en spegel av Martin Kellermans liv i 08-området. Åren går men ungkarlen består. Gudskelov, annars kanske det inte blev någon serie. Han är kverulant with a cause, aldrig tomma ord.

Redan på första sidan naglar Rocky vad ”starka kvinnor” anses vara. Nedslående och precis. Humorn i Rocky bygger som bekant på dess sanningshalt. Ironin mot män slår också hårt, eftersom det finns kvinnor i bekantskapskretsen.

Eftersom detta är en sen recension kan jag blicka framåt i kristallkulan: Angående Kellermans arbetsgivares selektiva lättstötthet (DN:s censur av judeskämtet i volym 20) finns här feta tysk-nazistskämt när Rocky och Klasse åker till Berlin. Även bokstavligen; Kellerman ritar med förkärlek tyskar som grisar. Rocky har egentligen inte rest så långt, men ”Skönt med utländska ankdammar för här fattar man inte vad de gaggar om.”

I boken förekommer även ”hets” mot engelskor. Jag säger detta naturligtvis mot DN, inte mot Kellerman.

Rockys långa pratbubblor är som Platons dialoger, där Sokrates pratade sig fram till verklighetens beskaffenhet. Dessutom har Rocky en cynism som får det att rycka i mungiporna:
– Ska du åka bort någonstans i vinter?
– Nej, det finns ingenstans jag vill åka! Dom får ju snabba på med exploateringen så man får lite mer att välja på!

Likväl är Rocky för mig oskuldsfull. Kverulantisk och arg, men det är ju för att han faktiskt är ambitiös och tycker illa om sånt som är dåligt…

Språket är mycket bra, men trots pregnanta formuleringar bibringas man inte alltid så god svenska, eftersom det speglar Kellermans omvärld. Och han kommer med sitt inflytande att befästa det…

Kellerman KAN rita. Där är variation i kroppsspråket, det är aldrig dött. Rocky själv är avväpnande med sina mjuka öron – hur han än gormar –, runda rygg som ett barn, noppor på benen och runda fossar. Interiörerna ramar orubbligt in det som avhandlas av polarna i soffan – en blomkruka står där den står rutorna igenom. Den har ju inte så mycket val, men stillebenkänslan är effektfull.

Tristessen i asfalt och snöslask är i nivå med Ulf Lundkvist. Rocky står på ett övergångsställe i snön och trycker på knappen, och producerar tänkespråk jag varken vill kalla triviala eller cyniska, utan de ÄR, de är hopplösa och hemska – och roliga:
”Jaa… var dag är vardag, var det nån som sa… Nu blir det väl att upprepa prodecuren om och om igen tills döden kommer som en frälsare…”
”Repeat chorus…”
Inte mindre sant är Smacks svar ett par rutor senare:
”Opp med humöret, gosse! Efter regn kommer jordskred!”

Den flumfestival på någon utrikes varm ö som Rocky kidnappas till överträffar i realism till och med stockholmsbilderna: Tält i regn post festum, fylla, piss och Rockys evigt fyndiga utläggningar. Allt raggande och sängliv till trots avhåller sig Kellerman smakfullt från att rita könsorgan – där finns alltid något fikonlöv.

Han är ljuvligt noga med detaljer: på en kaktus hänger en hatt. En kvarlämnad soffa i landskapet längs vägen hem…

Jag har läst för mycket ”Rocky”, märker jag: Har blivit en observant kverulant med formuleringslusta… Men jag tröttnar aldrig; källan är ju outsinlig, storyn självgående.

Lotten Peterson

[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandets webbplats i november 2011.]

Comments are closed.