avatar
Rocky volym 15

Rocky volym 15 omslag

Vad finns det att säga om ”Rocky” som inte har sagts förut? Inte mycket som är särskilt originellt eller fräscht, misstänker jag. I denna miljömedvetna tids anda ger jag mig därmed på en ”återvinningsrecension” där jag lånat några väl valda ord från mig själv och mina kollegor på Bild & Bubbla för att beskriva den femtonde samlingsvolymen med ”Rocky”:

”Rocky” kom till 1998 efter att Kellerman blivit dumpad, vräkt och arbetslös. Serien fick en blygsam början med några strippar i Metro innan populariteten sköt i höjden och dagspresserien avknoppades i samlingsböcker, teaterpjäser, eget magasin, och nu senast en animerad film. (David Haglund, ”Rocky 10 år”)

Tvärt emot vad jag hade förväntat mig så visar sig Martin Kellermans ”Rocky” hålla för ett album till. (Karl-Erik Lindkvist, ”Rocky III”). Allt är mycket underhållande. Som vanligt. (Gustavsson, ”Rocky 14”) Det är imponerande att serien kunnat hålla på så pass länge utan att den gått på tomgång några längre stunder. (Daniel Gustavsson, ”Rocky 13”) Eventuell idétorka och avmattning märks det inte mycket av, tycker jag. Självklart kan en uppföljare aldrig ha samma nyhetens behag som ett förstlingsverk, men i övrigt har jag inga invändningar. (Peter Wallström, ”Rocky II”)

Kellermans tecknarstil harmonierar väl med hans manus. (Gustavsson, ”Rocky 14”) Men ”Rockys” största tillgång är som vanligt den knivskarpa dialogen vilken bjuder på närmast halsbrytande ordekvilibristik och råa omdömen om populärkulturella företeelser. (Lindkvist, ”Rocky III”) Även om det slarvats med stavningen på sina ställen, kanske inte alltid helt oavsiktligt, så flyter talspråket i ”Rocky” alltid naturligt och dialogen är ofta klockren som tidsspegel. (Haglund, ”Rocky 10 år”)

Dock har ganska lite har hänt i Rockys värld under det nya millenniet. (Gustavsson, ”Rocky 14”). Vana Rockyläsare känner i stort igen sig i Rockys vardag, resor och sarkastiska småprat på caféer och krogar. Som bäst är Rocky när han ondgör sig över förtretligheterna i vardagen och samtiden. Sådana fullträffar finns det fortfarande en hel del i det nya albumet. Ändå är det som om en smygande förändring som kunde anas i de tidigare albumen nu blir alltmer uppenbar. (Martin Lövstrand, ”Rocky 9”) Han är äldre och framgångsrik till skillnad från tidigare. (Gustavsson, ”Rocky 14”). Jag ser en tydlig personlighetsutveckling – från yster yngling (nåja) till mogen man (nåja), med alla de problem som hör ihop med olika faser i livet. Igenkänningsfaktorn är hög för mig, särskilt när det gäller den mer mogne och tröttare Rocky, och jag tycker att det finns fog för att tala om ”Rocky” som en generationsroman för oss sjuttiotalister. (Haglund, ”Rocky 10 år”)

Rent subjektivt tycker jag att de rena gapflabben minskat något i antal (men var så säkra på att de fortfarande finns där) till förmån för ett något mera stillsamt, men inte desto mindre roande filosoferande över frågeställningen ”Blev det inte bättre än så här?”. (Lindkvist, ”Rocky III”) Det låter kanske inte så kul men det är mycket underhållande. Som vanligt. (Gustavsson, ”Rocky 13”)

David Haglund

[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandets webbplats i november 2010.]

Comments are closed.