Pusselbitar

Pusselbitar omslag

Det är mycket dialog i Patrik Rochlings och Li Österbergs serier. Sida upp och sida ner med repliker kommenterar de grubblande huvudrollsinnehavarna sina och varandras liv. Det blir mycket fokus på innehåll, men det lyfter liksom aldrig riktigt. Det är något stelt i både i bubblorna och mellan dem, replikskiftena saknar spänst. Ödesdigert i en serie som bygger på dialog, att replikerna aldrig riktigt vill bli något annat än illustrationer, i stället för en levande gestaltning av ett levande liv och levande relationer. Jag önskar att de hade fått agera mer, att replikerna hade fått vara mer aktiva, i rörelse. Kanske också att de fått var mer dynamiska, att skaparna hade lämnat mer tomrum ibland och förstärkt och agerat ut mer i vissa fall. Nu blir det liksom varken eller.

Ibland skulle man vilja ha en lilla My som hoppar in och välter allt över ända, något som kommer in och spräcker upp ramarna som sitter som kedjor runt Johanna och hennes omgivning. En handling, en strävan eller ett hot som sätter dessa tvivlare i rörelse. För i denna stela form ryms mycket potential och en ambition som jag tycker kom fram bättre i förra delen, ”Skaparens folk”.

Henrik Halvarsson

[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandets webbplats i april 2009.]

Comments are closed.