Prins Charles känsla

Prins Charles känsla omslag

Liv Strömquist klubbar ner det sexistiska järngrepp som det patriarkala samhället håller kvinnan i, benämnt ”heterokulturen”. I sin iver att underbygga sin sak stöder hon sig tungt på sociologer. Att könsroller är ”sociala konstruktioner”. Vidare att denna konstruktion har kryddats med ”kärlek”. Greppet är roligt, men problemet djupare än så.

Liv Strömquist fortsätter sin bitande roliga och konsekventa upprättelse av kvinnan i ”Prins Charles känsla”, som vi såg i ”Einsteins fru”. Kvinnan, särskilt den unga som inte har så mycket att jämföra med, är kastad ut i modernitetens lögn om jämställdhet och frihet, men likväl tyngd av den gamla bojan – nu osynliggjord genom att förnekas – att tillhöra det andra könet. Kvinnan är den som beundrar, passar upp, våndas och anpassar sig, allt efter det manliga föremålets behov och preferenser. Eftersom de unga männen obekymrat och omedvetet fortsätter vara herre på täppan, har förstås uppgörelsen med könsrollerna högsta prioritet.

”Prins Charles känsla” stöder sig flitigt på citerade källor. Jag antar att Strömquist gjort åsikterna till sina egna. Där är en övervikt av sociologer, och en del har inte alltid historien klar för sig.

När Strömquist själv går till historiska personer är hon obetalbart rolig. Nutidens oförklarliga celebriteter och ”tv-profiler” som rullar sig i den vanliga mansgrisiga dyngan, så vanlig att vi inte reagerar, återges naket komiskt, med det blodiga allvarets resonansbotten. Hon lägger förtvivlans ilska i sina barnsliga teckningar. Effektfullt.

Den huvudtes Strömquist driver lyder: ”Den sexistiska heterokulturen förevigar kvinnans underordning.” Ordet ’hetero’ används i betydelsen ’särart-’. (Så man är antingen homo eller sexist?)

”Den heteronormativa, stereotypt patriarkala familjen kan ge sina barn psykiska störningar”, citeras från fotnotade sociologer. Efter en klar och sann beskrivning av kvinnors relationsinriktning och mannens självupptagna utåtriktning, påstås: Det enda flickan kan identifiera sig med är mammans sexistiskt konstruerade ”kvinnlighet”.

Denna sågning motsägs av bokomslaget och till exempel av en underbar bild av Moder Jord som med gudinnor och mödrar omsluter en självgod man, som yttrar en androcentrisk groda.

Omslaget är ljuvt: en vackert uppklädd ung kvinna (Strömquist) färdas på en svan, för att söka och ge kärlek. I havet guppar näckrosor med nunor av män som står till buds … Jag ser här kvinnlighet, icke konstruerad. Prinsessan Diana fick en mager smula av den ”kärlek” Prins Charles hyste. (Vad f-n såg hon i karln?)

Strömquist beskriver klarsynt hur flickan känner sig som ett objekt i en värld full av subjekt, medan pojken öser på som ett subjekt i en värld full av objekt. Men hon låter sociologerna & co skena iväg: ”Dessa två olika typer av narcissism behöver varandra för att existera … vilket leder till tvångsmässig heterosexualitet.”

Strömquist citerar en psykoanalytiker, att det manliga oberoendet som konstrueras i den sexistiska heterokulturen är helt beroende av att det finns en tillgänglig kvinna i bakgrunden. Så sant som det är sagt! Men därmed inte sagt att detta ”konstrueras i den sexistiska heterokulturen”.

”Social konstruktion” kör Strömquist med långt in i de domäner som bättre förklaras av biologi och evolution.

”Partriarkatet har rippat alla kvinnor på möjlighet att vara självständiga”, säger Strömquist med sociolog Randall Collins. Hans felaktiga uppfattning är att kvinnan förr bara hade sex att förhandla med. Men äktenskapets kontrakt gällde barn. Barn med arvsrätt, så kallade äkta. Dessutom fanns patriarkatet långt innan den viktorianska eran … tyvärr. Analyze that! Det var inte så att de ärbara kvinnorna ”inte erbjöd sex” för att inte devalvera sin enda tillgång. Framställningen kommer farligt nära ”den glada horan”. Nej, skammens kärna var faran att alstra icke-arvingar.

Collins får hänga med ett slag. Han ger sig även på kärlekens natur: ”Kärlek uppstår ur förhandlingsprocessen om ett exklusivt kontrakt om sexuell äganderätt mellan fria individer.” Han menar att ”de sociala ritualernas funktion är att producera känslor”. Kärlek inbegripet. Vidare att ett kärlekspar är som ett gruppbeteende, självförstärkande. – Oh, heliga enfald. Djur får ha parningsritualer, men inte människor?

Sedan går Strömquist över till ett sociologpar, som menar att kärlek = religion. Och vem var instiftaren? Avsnittet ”Kärlekens sekulära religion” är dock mycket roligt.

Strömquists jämlikhetstörst gör att hon inte fördjupat sig i den pragmatiska evolutionen. Jag förstår till fullo att den första herkulesuppgiften är att ta ner den självgoda, aningslösa, västerländska hannen på jorden. Galleriet är stort, från Hemingway, Fröding, Brandes, den oundviklige Ingmar Bergman och den folkkäre C M Bellman till den folkkäre Arne Weise och milde Hugh Grant och Whitney Houstons råe man… Jag kan icke räkna dem alla, spektrat går från goddagspiltar till hustrumisshandlare. Strömquists insats är mer än välbehövlig, återställandet av balansen befriande. Och man har aldrig tråkigt.

Men denna övertro på ”social konstruktion” är en samtidssjuka. Den enda tid i världshistorien som glömt att evolutionen sysslar med att producera barn. Mycket riktigt kommer ett avsnitt om individualism. Det personliga projektet. Ingår barn, tro? Ett projekt på smörgåsbordet. Spekulationerna slirar mot ”Skaffa barn med min kompis?” – snacka om den ultimata konsumenten under socialstatens vingar. Tillbaka till ”sex för vänskaps skull” – nej tack!

Denna budskapsdigra bok håller sig märkligt nog med svårlästa bokstäver. De är mycket små och hela tiden på väg att kollapsa, men kravlar fram på sina myrstigar. De viktiga fotnoterna är kladdiga och oläsliga. Språket börjar bra men besudlas av engelska.

Efter halva boken börjar jag tycka att de töntiga teckningarna är ändamålsenliga. Tangakalsonger och hår på benen blir verkningsfullare – det är så här de SKA ritas. Är dock trött på de evigt lyfta labbarna på makaroniarmar.

En del av boken har poetiska, djupa, kvinnliga iakttagelser. Ett lysande exempel bland många är det om Nancy Reagan.

Strömquist drar en lans för det kvinnliga hos kvinnan, men i nästa rallarsving påstår hon att alla är lika, män och kvinnor enbart ”individer”. Men jag vet ju vad hon menar och känner. Och ”Prins Charles känsla” har ett helt avväpnande slut.

Lotten Peterson

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla nr 186 (nr 1/2011). Återpublicerad på Seriefrämjandets webbplats i juni 2012.]

Comments are closed.