avatar
Polarstrutsen och andra fenomen

Polarstrutsen och andra fenomen omslag

Ett vitalt tillskott på den trötta nordiska dagspresseriescenen har under 2000-talet varit ”Wulffmorgenthaler”, eller som den numera har bytt namn till – ”Wumo”. Det rör sig om skämtteckningar i strippform utan gemensamma nämnare, vars titel snarare än själva verket syftar på verkets skapare, de danska humoristerna Mikael Wulff och Anders Morgenthaler. I Sverige är ”Wumo” sedan några år tillbaka ett piggt och omtyckt inslag på Aftonbladets förkrympta rester av vad som tidigare varit en seriesida.

Den karakteristiska humorn i ”Wumo” centreras kring snärtigt presenterade absurda situationer. Det är skruvat och överraskande och inte sällan rör sig skämtteckningarna i kontraster mellan karg verklighet och färgglad fantasi. När ”Wumo” är som bäst lyckas serien på ett anspråkslöst och skrattretande vis säga någonting träffsäkert om samhället vi lever i. Fast betydligt oftare är poängerna helt enkelt bara tramsiga och löjliga (vilket fortfarande kan vara nog så underhållande). Enrutingarna visar dock ständigt medvetenhet om sin samtid, Wulff och Morgenthaler pendlar kreativt mellan det verklighetsnära och det totalt verklighetsfrånvända, och det är kanske någonstans där emellan man finner den lätt bisarra humor som är de två danskarnas signum.

Wulff och Morgenthaler har funnit en litet succérecept i att försöka framstå som kontroversiella och politiskt inkorrekta utan att egentligen vara så mycket av just det. De har framför allt en fäbless för att skämta kring sex och religion. Det krävs inte mycket för att sticka ut eller framstå som radikal på en vanlig, trött seriesida av idag, och på så sätt lyckas ”Wumo” absolut dra uppmärksamhet till sig. Trots att skämtteckningarna egentligen inte alls är särskilt extrema eller chockerande, och knappast gör någon vettig människa upprörd på riktigt, lyckas ”Wumo” skilja sig från mängden. Den grovkorniga och kvasiprovokativa humorstilen är säkerligen intresseväckande, men samtidigt håller man sig naturligtvis på en sådan nivå att man inte skrämmer bort folk på riktigt.

Det här albumet innehåller cirka 300 ”Wumo”-strippar. I stort är det rätt kul, stundtals är det hejdlöst roligt. Men det finns också en hel del material som håller sämre nivå. Jag tycker alldeles för ofta att skämten känns lite platta och intetsägande. Det är kort sagt ett svajigt album, trots att man kan tycka att Wulff och Morgenthaler efter så pass många verksamma år borde ha nått en mer jämnhög nivå. Särskilt beklämmande är detta i och med att albumet verkar baseras på något slags ”best of”-urval.

Erik Sundblom

[Ursprungligen publicerad Bild & Bubbla på webben i januari 2013.]

Comments are closed.