avatar
Loranga, Masarin och Dartanjang del 1–2

Loranga, Masarin och Dartanjang del 1 omslagLoranga, Masarin och Dartanjang del 2 omslag

”Loranga, Masarin och Dartanjang” är en mycket annorlunda berättelse av Barbro Lindgren, bearbetad till serie av Sara Olausson. Efter att ha läst igenom ” Loranga, Masarin och Dartanjang” del 1 och 2 tycker jag att den andra delen visar på en positiv utveckling: färgskalan begränsas, bakgrunderna hålls mer samman och texterna kommer i pratbubblor som Sara har försökt hålla ner antalet ord i. Det är bra, det är viktiga förändringar.

De första sidorna i del 1 sprakar av färger, de slåss om utrymmet och jag tycker att det blir rörigt. Det är inledningsvis även mycket text i varje bild. Eller rättare sagt, texten tar en relativt stor del av bildutrymmet. I slutet av den första boken hittar Sara Olausson en bättre balans, det blir enklare att läsa, enklare att läsa för ett barn, enklare att läsa högt för ett barn, enklare att se poängerna som finns där, enklare att skratta med fantasin på högvarv.

Jag tycker att Saras bildspråk passar berättelsen, här bjuder Barbro Lindgren på en mycket ovanlig och fantasifull  pappa. Men vi får också se ett barn som får leva fritt och ibland sköta om sin ”tokiga” och egoistiska far. Det är en vuxenvärld långt utanför vanliga normer, här sprutar fantasin så fritt att våra ramar spricker, formlösa men roade läser vi vidare. Berättelsen är full av män och alla är de underliga. Vad hade Barbro Lindgren för genusperspektiv när detta skrevs? Männen beskrivs som hypokondriska, arga, inbilska och imbecilla.

Här hittar jag inga kvinnor – jo, kreatörerna då. Det här är böcker som väcker frågor, men framför allt bjuder de upp till fantasins fartfyllda fest. Det smäller om färgerna, det sprakar om orden och bilderna utmanar vår känsla för vad som är fint: inget förskönas, den unga pojken har hängande hamsterkinder och gubbarna är trötta. Det är delvis provocerande att läsa ” Loranga, Masarin och Dartanjang”. Jag utmanas och känner mig ibland som en äldre poliskonstapel, någon ordning borde det väl vara. Men jag gillar att det kokar lite. Man blir berörd, både av bildspråkets hårda färgklang och av texten, figurerna och den anarkistiska tonen.

Bilderna känns ibland repetitiva, ibland behövs det för berättelsen, men inte så ofta. Det kunde ha varierats mer. Bra är tempot, det händer saker och vi lockas med i historien. Karaktärerna växer alltefter läsandet och visst blir man lite nyfiken på fortsättningen, gärna något nertonad i kolorismen och ibland längtar jag efter några rutor utan text. Bilder kan också berätta. Det skulle ge oss läsare lite utrymme i historien och vi blir mer aktiva i berättelsen. Mot slutet av del två tar bilderna över mer och texten försvinner – håll fast vid den utvecklingen så kommer det att falla mig än mer i smaken.

Stefan Niklasson

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i februari 2013.]

Comments are closed.