avatar
Kick-Ass 2

kick-ass-2 omslag

Min första kontakt med fenomenet ”Kick-Ass” kom med filmatiseringen 2010, som även fick en uppföljare 2013. Den första filmen var underhållande, men min första kontakt med den ursprungliga serien kom inte förrän jag läste denna samlingsvolym av del 2.

”Kick-Ass” var när den kom något så ovanligt som en superhjälteserie utgiven av Marvel Comics, men ägd av sina upphovsmän, Mark Millar och John Romita Jr. Med humor och brutalitet målade herrarna upp historien om tonåringen David Lizewski som beslutar sig för att bli en amatörsuperhjälte i en värld precis som vår – och hur han mot alla odds besegrar maffian. Till sin hjälp har han den unga flickan Hit-Girl, som ninjatränats av sin paranoida far.

I ”Kick-Ass 2″ har Kick-Ass inspirerat ännu fler att leva ut sina fantasier – både superhjältar och färgstarka superskurkar – och han slår sig ihop med likasinnade i gruppen Justice Forever. Men lika seriös som Kick-Ass är i superhjälteriet är även Red Mist i egenskap av superskurk när han hänsynslöst ger sig på Kick-Ass närmaste.

När man läser ”Kick-Ass 2″ går tankarna onekligen till klassikern ”Watchmen” – hur skulle världen se ut om det fanns superhjältar på riktigt? Men i Kick-Ass värld finns det ingen med superkrafter, bara folk som klär ut sig för spänningens skull och för att få spöa någon. På så vis påminner den mer om utklädnadshysterin under 30- och 40-talet i ”Watchmen” eller om de mörka underliggande drivkrafterna bakom rättsskipandet i ”Batman: The Dark Knight Returns”. Ett annat fenomen som kan ha tjänat som inspirationskälla för Millar är att det på senare år blivit allt fler människor i USA som klär ut sig till superhjältar och patrullerar gatorna för att stävja våld och/eller utföra goda gärningar.

Serien är oerhört brutal och blodig och Romita Jr. väjer inte för att visa våldets verkliga konsekvenser. Jag läser med blandade känslor. Det är humoristiskt, spännande, intelligent och fascinerande, men kvar efteråt dröjer sig en viss obehagskänsla. Så visst berör serien. Men det finns säkert de som tycker att det är roligare ju råare det är, och de får säkerligen sitt lystmäte här. Just detta tycker jag är ett problem med Millars serier, att brutaliteten har blivit något av ett signum. Synd, för han skriver intressanta manus och har ofta tillgång flera av världens skickligaste tecknare.

David Haglund

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i november 2014.]

Comments are closed.