avatar
Kapten Stofils årsbok

Den egenpublicerade serietidningen Kapten Stofil lades ned 2010 men återuppstod redan året därpå i jultidningsformat med Optimal Press som utgivare. Det nya utgivningsgreppet fortsatte även 2012 med denna så kallade årsbok som samlar trotjänarna från serietidningen i ett mer tidlöst format.

I täten finner vi förstås Joakim Lindengren själv med ett nytecknat avsnitt av titelserien. Den här gången har han för omväxlings skull tecknat med blyerts och rikligt använt sig av mustig gråskala, något som på ett fint och nästan lite mysigt sätt ackompanjerar Kapten Stofils strapatser i dimmigt grådaskiga västkustmiljöer, där han i sällskap med de tre nornorna och andra karaktärer från asatron försöker lösa ett mysterium kring ett tillsatt e-nummer i en hönökaka.

Det är en humoristiskt äventyrlig historia i seriens vanliga stil, med lustfyllt utforskande av historiska figurer och företeelser. Det finns dock också en ständigt underläggande ironisk distans till den hejdlösa nostalgin. Det är en härlig kombination av en drift med titelfigurens parodiskt konservativa beteende, och en genuint gubbnostalgisk lustresa, något som jag upplever karakteriserar serien.

Bakom Lindengren har David Nessle varit den främsta bidragsgivaren till Kapten Stofil, och han medverkar således även i denna årsbok, dock utan att vi får möta hans gamla figur Den maskerade proggaren. Istället rör det sig om ”Scener ur H. P. Lovecrafts outsägligt torftiga liv”, en liten serie som är vad den heter och visar Nessles bild av den kände skräckförfattarens fruktansvärt tråkiga vardagsliv. Det är en ganska bagatellartad skapelse från Nessles sida, men han lyckas också hantera den simpla iden på ett förvånansvärt träffsäkert och väldigt underhållande vis.

En annan Kapten Stofil-veteran är John Andersson, som i sitt gamla vanliga manér bidrar med en liten surrealistisk historia, denna gång innehållandes bland annat Will Eisners ”The Spirit”, underjorden, Gunnar Lundkvist och yttre rymden. Det är svårt att recensera någonting som är så utstuderat obegripligt som Anderssons kryptiska verk, men jag nöjer mig med att konstatera att mitt klena sinne i alla fall inte får ut så mycket av serien.

David Ahlgren medverkar med en längre serie om sin superhjältefigur Kaninmannen. Ahlgren vågar ta tag i superhjältegenren utan att vara klyschigt parodisk och hans mix av renodlad spänning, smålustiga figurer och vardagsrealistisk svensk småstadsmiljö är fortfarande skapligt underhållande, även om han kört med det här greppet rätt länge nu.

Utöver de tidigare nämnda serieskaparna finner vi även Joakim Pirinen, Camilla Forsman och Nicolas Krizan som medverkar med lite mindre bidrag i albumet, vilka alla är kul men inte påverkar helhetsintrycket så mycket.

Den klassiska Stupidoavelningen, under anförande av Martin Kristenson, har naturligtvis också flyttat med till årsboken och representeras här av ett mastodontarbete om den gamla barn-tv-serien ”Kullamannen”, som presenteras i en lång faktaspäckad artikel och tre omfattande intervjuer. Oerhört ambitiöst, och det är i grund och botten imponerande och kul att någonting så förhållandevis trivialt som en kortlivad tv-serie från 60-talet får föräras med ett sådant digert artikelarbete.

Det är dock väldigt långrandigt och nästan bisarrt djupgående, och för mig som nittiotalist helt utan beröringspunkter med det behandlade ämnet, blir det otroligt ointressant och tråkigt. Jag förstår dock även att det antagligen inte beror så mycket på att denna nostalgiska djupdykning inte skulle passa in i albumet, utan snarare på att jag som nittiotalist inte riktigt passar som albumets läsare, ett faktum jag känner mig väldigt ödmjuk inför. Rent objektivt är det dessutom kul att även denna smala typ av djupt grävande nostalgijournalistik har ett forum för publicering.

Sammanfattningsvis är Kapten Stofils årsbok nog exakt som den avsomnade tidningen, bara lite snyggare. Och tur är väl det, det vore ju konstigt om nostalgins högborg började syssla med några större förändringar. Jag antar att i stort sett alla albumets presumtiva köpare är bekanta med Kapten Stofil sedan tidigare, och de kan känna sig trygga med vad de får.

Erik Sundblom

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i januari 2013.]

Comments are closed.