avatar
Kapten Stofil: För en handfull folkvett

Kapten Stofil : för en handfull folkvett omslag

Kapten Stofil är så göteborsk att man undrar om det inte blir lite väl internt ibland. För ”Kapten Stofil” är en serie som bygger på läsarens förkunskaper, kunskaper om serier gjorda på 50–70talet, platser i Göteborg, ordlekar, filmtitlar med mera.

Varje avsnitt av ”Kapten Stofil” behandlar ett ämne med Göteborgsanknytning, gärna med fisk som central ingrediens, eller en viss typ av serie, som comic noir, western eller superhjälte. Ibland är det en viss tecknare som imiteras och så vidare. Allt relateras till något som varit; här får vi en släng av kulturåtervinning.

För mig är detta otroligt underhållande. Joakim Lindengren bjuder på sitt kunnande och man letar i varje bild efter förlagor, i varje pratbubbla efter ett skämt. Bara en göteborgare kan älska sin egen vy så hårt att allt utanför stadskartan blir onödigt, tillfälligt eller ointressant. Endast när Stålmannen ska behandlas hamnar vi i Stockholm, naturligtvis då med Bisarro som skurk. Bisarro ordnar ju allt tvärtom. Följaktligen går stockholmarna går runt med sydväst på huvudet och berättar dåliga historier. Jag garvar gött åt en av replikerna: ”dom kallar mig kavring för ja e så grov i mun”.

Det finns en övergripande handling i den löpande serien: hemliga identiteter som möts men inte avslöjas. Intrigerna hämtas från 50-talets superhjältar. Förälskelser, missförstånd och småbarn som konsekvenser, bidrar till en underhållning på lagom nivå. Det är en roande resa i sjuk humor, och är du lagd åt det hållet och bekant med populärhistorien, då har du många bra sidor framför dig. Har du svårt för ordvitsar, varm humor och galna fantasier, då kan du läsa något annat.

Lindengren tuschar så läckert att ögonen fuktas, han tecknar så sköna figurer att de andas precis intill dig. Det är levande, snabbtänkt och festligt. En del historier är bättre än andra, en del berättelser känns självgående och vi följer leende rutorna. Andra är mer krystade och väl interna.

Framförallt imponeras jag av alla olika tuschningsstilar, den rena linjen i ett avsnitt förvandlas till grova penseldrag i nästa. Joakim leker med seriemediet. Tryggast känns han när han tecknar sig själv som tvåbarnspappa, en redig förälder med två aktiva barn, delad vårdnad med dagishämtning som inramning till de mest udda äventyr. Där lever varje ruta och de fylls ut med härliga skuggor och snabba drag med penseln. Det jag har svårast för är själva Kapten Stofil, han är en stelbent bakåtsträvare, något som avspeglar sig i teckningsstilen. Kapten Stofil skildras konsekvent med träiga linjer och ”felaktig” anatomi.

Det här är en serie som konsekvent låter miljöerna bli en del av handlingen. Det lokalpatriotiska är inte bara kulisser, utan blir en framåtsträvande rörelse i skapandet. Joakim ta sig ordentligt med tid till stadsvyer och lägger några timmar extra på att låta bakgrunder få kliva fram.

Joakim Lindengren försöker inte frälsa världen, han serverar underhållning för den som förstår ordvitsar och älskar Göteborg. Inga ångestfyllda självbilder, inga tunga vändningar. Ren och skär kulturlek, det är vad du får.

Stefan Niklasson

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i januari 2013.]

Comments are closed.