Jag Arne del 2: Samlade serier 2005–2010

JAG ARNE del 2 omslag

Ompaketerad, återuppstånden och relanserad igen – för vilken gång i ordningen? Låt oss inleda med att raskt försöka rekapitulera den cyniska ankans slingriga levnad. Debut 1983 i tidskriften TreNioNio, brett genomslag i Metallarbetaren 1987–1995 med bland annat den legendariska intrigtråden 1989–90 som innehöll skendöd, näbbyte och införskaffande av lösnäbb – allt för att komma runt Disneykoncernens juridiska gruffande kring den slående likheten med en annan serieanka. Och så, från och med 2004, en oväntad och elegant nystart i Dagens Arbete genom shanghajande av Christensens nya serie om den åtskilligt anonymare Konrad K. Detta återkomstskede har tidigare samlats i fyra ”konventionella” seriealbum under åren 2006–2010, album som nu buntats ihop till en gedigen inbunden volym. Även de tidigare Arne-serierna är för övrigt samlade och dubbelutgivna på liknande vis, alltså först som fyra separata album 1989–1995 och därefter i en bok 1999.

Hur är det då att plöja närmare 300 sidor svart satir, i mycket baserad på verbala utfall, desillusionerad bitterhet, och livsleda? Tämligen tröttande i längden, skulle jag vilja påstå. Min allra varmaste rekommendation är att inte svälja rubbet på en kväll utan istället portionera ut läsandet över tid. Ämnena återkommer med smått sömngångaraktig regelbundenhet, så ni kommer ändå snabbt in i den rätta stämningen igen.

Är det roligt då? Jovars, visst ler man då och då, om än kanske lite stelt efter ett tag. Men jag har aldrig upplevt ”Arne Anka” som någon direkt skrattfest, serien är mer ett evigt staplande av mer eller mindre dräpande kommentarer. Och teckningarna är som alltid en njutning att beskåda. Kärleksfullt skildrade miljöer mixas med lekfullt expressiva figurer, och serieberättarmässigt vet ärkeproffset Christensen precis vad han håller på med efter alla dessa år. Men man kan dock fundera över varför serien vad jag vet aldrig drabbats av särskilt högljudd genusmässig kritik, med tanke på att han väl ändå får sägas representera ett slags ganska grabbigt och stundom smått reaktionärt perspektiv, om än från vänsterposition …

Investeringsläge eller ej? Tja, har ni redan originalalbumen är det här inte omistligt, men annars finns goda argument för ett inköp. Hårda pärmar! Extramaterial! Förord och utförliga kommentarer! De senare visserligen åtminstone delvis norpade från de tidigare utgåvorna, men ändock.

Nicolas Krizan

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i mars 2013.]

Comments are closed.