Gaza – fotnoter till ett krig

Gaza : fotnoter till ett krig omslag

Den grävande journalisten med serier som medium, Joe Sacco, beger sig till den Israel-kontrollerade Gazaremsan, för att gräva fram sanningen om två massakrer på palestinier 1956. De visar sig inte vara så glömda, när han intervjuar åldringar i södra Gaza. De har gett oläkliga sår, men blandas med nutidens kontinuerliga katastrofer. ”Världen har redan skrapat bort förra veckan från skon”, skriver Sacco. Pregnant och – om uttrycket tillåts – njutbart tecknar han en skakande dokumentär.

Joe Saccos nya bok om Palestina är det perfekta äktenskapet mellan grävande journalistik och dokumenterande teckning. Joe Sacco, maltes-amerikan, slog igenom 1996 med det krigsjournalistiska seriealbumet ”Palestine” [nyligen utgivet på svenska som ”Palestina”]. Sedan dess har han grävt i krigen i Bosnien och Irak och har nu återvänt till Palestina, där han vistats i Gaza 2002–03. Hans journalistiska instinkter hade väckts av några meningar i en FN-rapport: att israeliska armén massakrerade palestinier i södra Gaza 3 och 12 november 1956, i Suezkrisens kölvatten. Den värsta massakern på palestinsk mark var reducerad till en fotnot i historien, och Sacco vill rädda den.

Palestinierna är flyktingar i eget land – varför? Att befolkningen hålls i ghetto beror på Israels unilaterala utropande av sin stat 14 maj 1948. Palestina hade i sekler varit en del av Osmanska riket, och den judiska andelen av befolkningen hade uppgått till några procent. De flesta var invandrade från Ryssland i slutet på 1800-talet.

I första världskriget styckades Osmanska väldet upp av västmakterna. Palestina blev ett brittiskt mandat och den judiska invandringen tog fart. Trycket ökade när Hitler kom till makten i Tyskand – liksom motståndet från den arabiska befolkningen. Den judiska andelen gick från 60 000 till 600 000 på 25 år – vid andra världskrigets slut utgjorde den 33 procent. Nu började FN rita kartor om uppdelning av landet. Det tänkta Israel skulle få 56 procent. Månaden innan det brittiska mandatet gick ut fördrev judisk milis halva den arabiska befolkningen, för att vid statsutropandet sitta på ännu mera land. Vilket slutade på närmre 80 procent.

De arabiska grannländerna svarade genast med krig: Egypten tog Gazaremsan, vilket förklarar att Gaza är egyptiskt när boken tar sin början. 700 000 palestinier var på flykt i eget land. Efter en månad deklarerade Israels regering att inga flyktingar skulle tillåtas återvända.

Vackert som en reseskildring, om inte omständigheterna varit så tröstlösa, tecknar Sacco de sanddyner med enstaka palmer dit 200 000 palestinier flydde, helt tomhänta. Lika vackert tecknar han de åldriga olivträd och byar de tvingats lämna.

Inledningen är inte glasklar och det är besvärligt att hålla rätt på orsakskedjan. Att veta att Egypten besatt Gaza förklarar vem som slåss med eller mot vem, och varför. Sacco vindlar mellan tidiga motståndsmän, skolade i brittiska armén, och slöa egyptiska soldater. Han beskriver Nasser, skräckinjagande som en farao. När han köpte vapen från Sovjetblocket fick kalla kriget en ny scen. En isande närbild ges av Moshe Dayan när han håller ett begravningstal, illustrerat med det käcka livet på en kibbutz.

När Egypten nationaliserade Suezkanalen drog det in storpolitiken. Det fick ett snöpligt slut, men Israel invaderade (den av Egypten besatta) Gazaremsan 2 november 1956.

Sacco drar in oss i en omedelbar inlevelse som ingen text ensam skulle kunna ge, och hans bilder är detaljerade i sin enkelhet. Han ger exakta citat i pratbubblor till gubbar och gummor, som är namngivna. Städer, gränder, tanks, bulldozers, kaktusar, åsnor, broderade klänningar, ett evigt tedrickande – man kan som läsare hänge sig åt de sinnliga detaljerna. (Han kan dock inte rita barn.) Avlösta av svepande vyer av förstörelse, ner till minsta tegelsten. Eller ett hav av män med händerna på huvudet, packade som sillar, eller meloner som det heter här, varenda en återgiven. Jag vill göra bilderna rättvisa och insupa dem långsamt. Jag måste läsa i portioner för att inte avtrubbas. Detta är motsatsen till serievåld, underhållningsvåld. Detta är våld.

Nutid och dåtid exponeras parallellt. Lerhus blir höghus, sand blir gator. Flyktingarna har på tre generationer sjudubblats, och bilderna ger klaustrofobi. Den palestinska flyktingbefolkningen är idag en och en halv miljon i Gaza, där Israel kontrollerar gränser, luftrum och hav.

Sacco är där när USA börjar invadera Irak, vilket ger en extra dimension. Man hyllar Saddam Hussein och hoppas att han skall få den store Satan på fall, och Sacco noterar melankoliskt (och poetiskt) deras självdupering.

Sacco porträtterar sig komiskt som den lille västerlänningen på jakt efter sin story, behjälpt av kedjerökande palestinska män. Det nutida livet överröstar det gamla han letar efter. Attacker och död dagligen, ”här, där bläcket aldrig torkar”. Den israeliska övermakten, med vakttorn, vägspärrar och bulldozers, överlappar historien som Sacco gräver fram: Hur hundratals män under två dagar i november 1956 sköts i sina hem eller brutalt föstes till en dödlig och godtycklig ”utgallring”. Ögonvittnen i strid ström – små rynkiga gamlingar i schalar – får ringa in vad som hände. Som den äkta journalist han är, noterar Sacco avvikande vittnesmål och försämrade minnen. Men summerar det framvaskade, oemotsägligt.

”Gaza – Fotnoter till ett krig” tog sju år att skriva. Saccos språk är noggrant, med litterära kvaliteter. Den svenska översättningen är omsorgsfull, textningen likaså. Något annat hade inte varit acceptabelt för detta storverk, att man skulle störas av utelämnade infinitivmärken eller annan nysvenska, slog det mig efter att ha försjunkit i denna grafiska dokumentär i en vecka.

Avslutningen är en stark journalistisk självkritik – Sacco hade i sin nit glömt offrens skräck i sitt frågeblock. Vilket suveränt gottgörs i den sista, ordlösa bildsviten.

Därefter följer 23 sidors appendix med litteratur, intervjuer, dokument och källor, från Moshe Dayan och Ben-Gurion till FN-rapporter och dåtida pressklipp.

Lotten Peterson

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla nr 188 (nr 3/2011). Återpublicerad i Bild & Bubbla på webben i januari 2013.]

Comments are closed.