Et annet sted

rec20141205_0002

Överraskningarnas tid är sannerligen ännu inte förbi. Inledningskapitlet i den här boken får mig faktiskt att på riktigt bli såpass häpen och berörd att jag drar efter andan. Sällan har jag stött på en sådan osökt, naturlig och drabbande symbolik för hur en individ omilt sveps iväg av tillvaron, från den trygga barntillvarons lunk till något nytt och främmande.

I fjäderlätt tassande rapsodier skildras sedan hur den lilla människan tvingas försöka finna sig tillrätta i en svårbegriplig, spännande och ibland oroande värld av märkliga varelser, otillfredsställande sysslor, konstifika kulturella koder – och turligt nog en vän, om än ganska annorlunda!

Ett starkt naturlyriskt drag är viktigt för stämningen. En tystlåten och tillbakadragen försiktighet likaså. Det mesta är lågmält, reflekterande, bitvis lite sorgesamt. Moget och naivt på en och samma gång. Stillsamt och känsligt berättas det om att växa, hitta sin rätta plats. Att ta sig från en plats till en annan, fysiskt såväl som mentalt.

Teckningsmässigt är det en harmonisk mix mellan österländsk och västerländsk tuschpoesi, ungefär som om Hokusai och Ingrid Vang Nyman hade återuppstått i en och samma person. Ibland är det måhända snäppet för löst i konturerna för min del, jag skulle ha föredragit en något mer stringent och konsekvent linjeföring. Men det är verkligen bara en liten randanmärkning, på det hela taget fungerar bildernas sparsmakade lätthet alldeles förträffligt i sammanhanget.

Att berättandet genomgående är så fragmentariskt och kortfattat är nog det enda jag på allvar har invändningar mot. Jag kräver absolut inget standardiserat formelmanus i en bok som denna, men jag tror att helheten hade kunnat bli än starkare med en tydligare ramhistoria, en mer markerad dramaturgi och ett skarpare fokus. Kanske med några längre, mer utarbetade kapitel insprängda här och där. Nu känns det ibland som en räcka infall – dessutom understundom kryptiska – uppradade efter varandra. Lekfulla, tänkvärda och originella infall visserligen, men ändå.

Nicolas Krizan

Comments are closed.