avatar
Elfriede

Elfriede omslag

I Åsa Grennvalls senaste bok, ”Elfriede”, tar – enligt recensenten – denna den svenska serieångestens mästarinna steget in på den tragikomiska arenan.

Seriesveriges mörkrets drottning har blivit humorist! Nåja, det är att överdriva, men Åsa Grennvalls senaste serieroman skiljer sig tydligt från hennes tidigare album (”Svinet”, Urhundenvinnaren ”Sjunde våningen” med flera) såtillvida att hon för ovanlighetens skull har gjort en lite mer lättsam serie, som inte bara är mörk utan även rätt rolig på sina håll. Hennes välkända ångestfyllda mörker är förvisso att betrakta som huvudingrediensen även i detta album, men denna gång har allt det dystra fått ge plats åt lite humor.

”Elfriede” handlar om en titelperson med samma namn, en kvinna i övre medelåldern som har en högt uppsatt ställning på en kontorsarbetsplats. Serien berättas av karaktären själv och läsaren får ta del av Elfriedes svarta syn på livet och på sina sorglösa arbetskamrater. Hon är bitter, cynisk och lider av ständigt underliggande ångest, vilket skapar rätt komiska kontraster i hennes vardagliga interaktion med de ur hennes synvinkel närmast hjärndöda kollegorna på jobbet.

En av de bästa delarna i albumet är den både roliga och tankeväckande sekvens där Elfriede utsätts för en yngre kvinnlig kollega som av någon anledning valt Elfriede till lyssnare då hon gråtande delger henne de problem hon har med sin partner. Läsaren får ta del av Elfriedes känslokalla funderingar kring situationen och Grennvall skildrar med syrlig och underhållande träffsäkerhet såväl Elfriedes sorgliga bitterhet som den unga kvinnans både löjeväckande och sorgliga relation till den man som hon trots problemen ändå går tillbaka till (åtminstone enligt Elfriedes råa, tvärsäkra antaganden).

Då serien är som bäst lyckas Grennvall både distansera sig från huvudfiguren och hennes gränslösa bitterhet med hjälp av den tragikomik som gör serien mer lättsam och underhållande, men också väcka läsarens sympatier för hennes tragiska öde. Då denna kombination verkligen fungerar blir serien ordentligt berörande, som Grennvalls tidigare verk, men också underhållande på ett helt annat sätt än vad hon tidigare varit i närheten av med sina genommörka ångestserier.

Dessvärre fungerar kombinationen av humor och känsla sällan så optimalt. Det är en svår uppgift att lyckas få seriens huvudfigur att till fullo beröra läsaren, samtidigt som serien ska vara rolig och göra poänger på figurens personlighet. Stundtals tar den bittra tragikomiken överhand och gör att jag som läsare har roligt åt Elfriede men inte riktigt känner med henne. Kanske är det för att kompensera detta som Grennvall har valt att byta berättarstil på det sista trettiotalet sidor och ge en alltigenom dyster avslutning till historien. Plötsligt försvinner den befriande subtila humorn och serien blir helsvart. Detta grepp fungerar sämre, då man som läsare inte lärt känna Elfriede med det allvar som krävs för att man till fullo ska kunna ta till sig denna ångestfyllda avslutning utan att det känns krystat. Det är synd att Åsa Grennvall inte vågat använda sig av den mer lättsamma berättartekniken hela vägen och ta den i hamn.

Allt som allt är detta hursomhelst ett läsvärt album, där mörkret är ständigt närvarande men där den svartaste dysterheten avväpnas av en härlig dos subtil humor. Det är kul att Åsa Grennvall för omväxlings skull inte känns så pretentiös som hon annars brukar ge intrycket av i sina serier.

Erik Sundblom

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla nr 193 (nr 4/2012). Återpublicerad i Bild & Bubbla på webben i juli 2013.]

Comments are closed.