avatar
Den krokete kanalen

den krokete kanalen omslag

Amerikanen Max Estes flyttade till Norge 2009 och började ge ut serier på det norska alternativserieförlaget Jippi Forlag, men hade redan sedan tidigare gjort sig ett namn i serievärlden. Innan han gjorde entré på den norska marknaden hade han redan två album i ryggen utgivna av välrenommerade Top Shelf Productions (”Hello, Again” 2005 och ”Coffee and Donuts” 2006). Att som konstnär verksam i den anglosaxiska delen av världen flytta till Norge och börja ge ut serier på den norska marknaden är en bana han delar med Andrew Page, en Sproingprisvinnare (att jämföra med Urhundenvinnare i Sverige) som också ligger bakom två seriealbum från Jippi Forlag.

”Den krokete kanalen” är en del av en trilogi vars första del, ”Den krokete kniv”, utkom 2010 och vars avslutande del, ”Den krokete sporet”, kommer i början av 2012. De tre delarna har dock inga gemensamma karaktärer, inte heller någon miljö som för dem samman. Istället är det tematiken och estetiken som är den gemensamma nämnaren i vad Max Estes själv kallar för sin ”crime noir trilogy”. Det rör sig om en personlig tolkning av den klassiska deckargenren, med expressivt, färgstarkt bildspråk, pantomimserieberättande, suggestiva miljöer och dunkla karaktärer.

Själva historien tycks vara underordnad skildrandet av de mystiska miljöerna och stämningarna. Grunden för innehållet i ”Den krokete kanalen” är en ganska ointressant berättelse om olika suspekta elements gemensamma intresse för en skatt av oklart slag som finns någonstans i Amsterdam. Men det är inget man bryr sig om. Albumets värde ligger istället i ett vackert suggestivt bildspråk, som med stämningsfull färgläggning målar spännande skildringar av Amsterdams gåtfulla kanaler i nattmörkret. Det är väldigt snyggt gjort, och då gör det inte så mycket att berättelsen i grunden är rätt platt.

Ett problem är att albumet känns aningen bagatellartat. Berättandet är hektiskt och man tar sig snabbt igenom de ordlösa sidorna. Jag hade gärna sett att Estes dragit ut lite mera på serien. Då hade man på allvar hunnit sugas in i de fantasieggande miljöerna och den ständigt omkringliggande mystiken i de färgstarka teckningarna. Då hade det även kunnat bli något av själva deckarberättelsen. Nu blev det tyvärr jämförelsevis inte så mycket av det här, mer än ett bevis på att Max Estes är en mycket lovande serieskapare.

Erik Sundblom

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i maj 2012.]

Comments are closed.