avatar
Conan Volume 1: The Frost-Giant’s Daughter and Other Stories

Conan Volume 1: The Frost-Giant's Daughter and Other Stories omslag

Länge utgavs serieversionen av Robert E. Howards barbar Conan av amerikanska förlaget Marvel Comics. Det är kanske den versionen som svenska läsare är mest bekant med, först i Serienytt på 1970-talet och senare i diverse egna tidningar och album. Den sista serietidningen med Conan i Sverige utkom 1999.

Det var ungefär vid den tiden som serien började tackla av även i USA och lades ner. Svenska företaget Paradox Entertainment köpte rättigheterna till Conan-figuren 2002, och även för dem verkar det ha stått klart att serieäventyren blivit allt mer utvattnade på senare tid. Man ville tillbaka till Howards ursprungliga vision, som inte var så upphängd på en brutal bodybuilder-typ utan snarare en vältränad äventyrare med hjärna. 2003 var det därför premiär för Dark Horses serieversion av Conan, skriven av Kurt Busiek och tecknad av Cary Nord, som börjar om helt från början utan någon som helst koppling vare sig Marvels serier, andra författares uppföljare eller filmerna. Man har gått tillbaka till att adaptera enbart Howards verk och att fylla i luckorna däremellan.

Samlingsvolym 1 rymmer serieversionen av Howards novell ”The Frost-Giant’s Daughter” och sedan har man fyllt ut med andra nordröna äventyr som inramning. Jag har jämfört serieversionen med Howards egen version och finner att de ligger mycket nära varandra, och det är även det bästa äventyret i denna samling. Resten är lite avslaget. Kanske är jag för präglad på Marvel-versionen, men den rätta Conan-känslan vill inte riktigt infinna sig i Busieks äventyr. Nåja, det ska ju föreställa Conan i övre tonåren, så det är möjligt att han genomgår en utveckling genom serien till den Conan man är mer van vid. (Värt att notera är att det även finns en volym 0 som berättar om Conans uppväxt.)

Cary Nords teckningar är mycket snygga, och färgläggningen av veteranen Dave Stewart likaså. Nords blyertsteckningar är så pass detaljerade att man har skannat in dem rätt av utan tuschning, en teknik som jag generellt sett inte är så förtjust i. Det blir mest ett mischmasch av färger och inga riktiga kontraster, ingen svärta.

Och ja, det är väl egentligen en bra sammanfattning av den här första samlingsvolymen – mest vacker yta och ingen riktig svärta eller djup.

Ett sista minus är att volymen, liksom en hel andra Dark Horse-böcker, har mycket dålig limning i ryggen. Inlagan lossnade från omslaget efter en läsning.

David Haglund

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i november 2012.]

Comments are closed.