Bortom rymdens mörker

bortom rymdens morker omslag

Bortom rymdens mörker är en humoristisk snabbrepetition av en massa science fictionfilmer från sjuttio- och åttiotalen.

Låt oss inleda med att gå tillbaka till 2010. Man av skugga-tiden. Då kom – utan särskilt mycket buller eller bång – Oscar Hjelmgrens första rymdalbum ut, på det mystiska förlaget Man av skugga. Albumet var betitlat De kom från rymdens mörker, det var svartvitt och det hyllade några hundra flippade, huvudsakligen amerikanska, science fictionfilmer från femtio- och sextiotalen, av vilka en vanlig dödlig högst sett en handfull. Ni vet! Sådana där filmer där utomjordingarna har stora huvuden och skjuter gröna strålar med ögonen. Där utomjordingarna är otäcka för att de egentligen är projektioner av den tidens kommunistskräck.

Man av skugga sprack och Hjelmgren blev hemlös. Men en tuffing ger sig inte så lätt. Han tål och uppskattar att simma i kallt vatten. När andra huttrar SKRATTAR Hjelmgren åt kylan. Till sist blev rymdprojektet uppfiskat av Kimrin, som gav det distribution genom Apart Indie-satsningen.

Hjelmgren tecknar i en extrem karikatyrstil, som mest av allt påminner om gammaldags tecknade sportreportage i dagstidningar. Man skulle kunna jämföra honom lite med Uderzo också. En aning påminner väl Hjelmgrens sätt att närma sig de gamla filmerna filmparodierna i MAD också.

Bortom rymdens mörker är uppföljaren till boken från 2010. Den här gången är det filmerna från sjuttio- och åttiotalen som Hjelmgren både kärleksfullt och elakt kastar sig över. Nu är det färg. Nästan för mycket färg. Ibland är datorfärgläggningen så mättad att det är lite svårt att se vad som händer i serierutorna. Allt blir som rymdens mörker. Jag hade hellre sett en mer genomskinlig akvarellfärgläggning. Men det är förstås en smaksak! Ibland längtar jag tillbaka till det tydliga och svartvita femtiotalet i den första boken. Fast det här albumet berör mig mer. Av de gamla filmerna har jag ju nästan inte sett en enda, medan sjuttio- och åttiotalets science fictionfilmer är MINA filmer, den kanon jag växte upp med: ”Stjärnornas krig”, ”Alien”, ”The Road Warrior” … Jag förmår uppfatta och uppskatta många av Hjelmgrens blinkningar och referenser.

Hjelmgrens hjälte, Agar, är baserad på en gammal B-skådis, men jag tycker att han mest av allt liknar Rowan Atkinson. Vilket borde vara roligt. Men jag hänger upp mig lite på det.

Bäst blir det nog när Hjelmgren gör stora rutor med detaljerade miljöbeskrivningar med action i. Album av det här slaget delar mänskligheten i flera delar. Det finns några nypor feminism och miljömedvetenhet nergrävda i det här, fast mest försöker Hjelmgren få fram de knäppaste konsekvenserna av de gamla vanliga science fictionpremisserna: tidsresor, artificiell intelligens, civilisationens undergång osv. Om man diggar science fiction bör detta album vara ett nödvändigt köp.

Jan Hoff

Comments are closed.