Äppelkindat bus

Äppelkindat bus omslag

”Till fandom”, lyder David Liljemarks egen lilla dedikation för den här pocketen. Man anar vad som avses: här blandas nytt och gammalt. Urskillningslöst och på gott och ont. Kanske skulle en del av materialet aldrig ha lämnat byrålådan, och det går att diskutera om annat verkligen gjort sig förtjänt av att tryckas en andra gång. De tidiga nittiotalsserier som hittas i pocketen ångar av fjunmustaschig, aknestungen pubertet. Och en hel del av de senare alstren har tidigare varit publicerade i Mega-Pyton.

Samtidigt finns det trots allt en linje och konsekvens i bokens innehåll. De råa, glada, helt skamlöst framförda skämten kring allehanda perversioner är de sammanvävande röda trådarna. Roligare är förstås de mera nyproducerade och likaledes råa, men ändå subtila, sågningarna av diverse samhällsfenomen (min favorit är när Horace Engdahl försöker göra pöbeln nöjd genom att tillkännage mer folkligt förankrade nobelpristagare).

Lite märkligt är det att man i en sån här samling, som ju hämtar material från en så utdragen tidsperiod, väljer att INTE publicera serierna i kronologisk ordning. Att presentera Liljemarks evolution tycker jag – måhända en smula fyrkantigt, men ändå – hade fungerat bättre än att som nu spränga in skrikiga futiliteter som ”Farfar & Hilmer” från 1991 en bit in i boken. De tidiga serierna är möjligen festliga som rena tidsdokument, men nån egentlig behållning av att läsa dem har man inte. Men inte vet jag, kanske har man velat inleda med högkvalitativa godbitar för att nagla fast läsarna och få oss att inse värdet av att plöja genom hela boken.

”Äppelkindat bus” innehåller förvisso en del riktiga toppar, men dalarna är lite för djupa för ett toppbetyg.

Henrik Zackrisson

[Ursprungligen publicerad på Seriefrämjandets webbplats i augusti 2009.]

Comments are closed.