avatar
Amulett bok 1: Stenväktaren

Amulett omslag

För att få en nystart efter pappans död flyttar tolvåriga Emilys familj till ett kråkslott på amerikanska vischan. Huset ruvar på många hemligheter och Emily fascineras av en mystisk amulett som hon hittar i sin anfaders gömda bibliotek. Rätt som det är blir Emilys mamma bortrövad av ett monster, och när Emily och hennes lillebror Nevin följer efter upptäcker de en dold magisk värld under huset där de gör nya märkliga bekantskaper. Hon får dock snart erfara att amuletten är magisk och eftertraktas av onda makter…

”Stenväktaren”, första delen i Amulett-sviten, är skriven och tecknad av den från Japan invandrade amerikanske serieskaparen Kazu Kibuishi. Teckningarna är lite ojämna: miljöerna är mästerligt återgivna, medan Kibuishi har lite svårare för att teckna människor, särskilt då ansikten. Handligen är lagom spännande, egentligen aldrig otäck, och passar säkert målgruppen utmärkt. Det svenska förlaget Hegas har, liksom originalförlaget Scholastic, ädla intentioner och satsar på pedagogiska böcker för barn och ungdom, kompletterat med diskussionsmaterial i de fall då skolor använder böckerna i undervisningen.

Det här verkar dock vara första gången som Hegas ger ut serier. Och lite komiskt och aningen missvisande blir det när de tillämpar LIX på en seriebok. För den som inte känner till detta språkvetenskapliga begrepp så är det en förkortning för Läsbarhetsindex och ger ett mått på hur lättläst en text är. Man gör en beräkning där man tar hänsyn till antalet meningar i texten, antal ord i texten och antalet långa ord (överstigande sex tecken – dessa bedöms vara mer svårlästa) och får fram ett LIX-tal. En riktigt svår text, en facktext, har ett LIX-tal på 50–60 och uppåt. Skönlitteratur ligger på 30–40. Barnböcker ligger på 0–25 i värde. ”Stenväktaren” har LIX-talet 13.

En sådan värdering skulle lätt kunna tolkas som att serier – i alla fall den här serien – har ett torftigt språk. Men så behöver det inte vara. Det var det här jag insåg för flera år sedan, då jag övervägde att skriva en D-uppsats där jag tillämpade olika språkvetenskapliga mått och begrepp från stilistiken på tecknade serier. Uppsatsen blev aldrig klar, men jag förstod att resultatet jag skulle nå fram till var att det inte var särskilt lyckat eller rättvist att jämföra vanlig skönlitteratur med serier om man använder analysmetoder utvecklade för skönlitteratur. I fallet med ”Stenväktaren” så består ju texten i huvudsak av dialog och det är detta som beräkningen av LIX-tal får bygga på. Beskrivningar av miljöer, personer, ansiktsuttryck och känslor återges ju visuellt i en serie!

Hur det än ligger till med läsbarhetsindex så är det här en relativt lättsmält historia med oväntade vändningar. Jag måste medge att jag är nyfiken på fortsättningen. Del två kommer i augusti 2012 och del tre nästa år, sägs det från förlagets håll.

David Haglund

Comments are closed.