:
avatar
Spirou i mörkaste Afrika

SAF-00

Synen på färgade personer har i västvärlden sakta men säkert förändrats under det senaste århundradet, något som även avspeglas i de tecknade serierna. Denna artikel baseras på en närstudie av en serie vars existens spänner över större delen av denna epok: »Spirous äventyr«.

text av Fredrik Strömberg vinjettbild av Jimmy Wallin

Rasism kan, mycket kortfattat, beskrivas som att människor behandlas olika beroende på hur de ser ut. Det är ett fenomen som troligtvis är lika gammalt som mänskligheten själv och det är ständigt förekommande i den mänskliga kulturen. Tecknade serier är en del av vår kultur, och exempel på hur vi ser på »de andra« är lätta att finna, om än inte alltid lika lätta att analysera.

Elefantuthyraren i »Spirou chez les Pygmées« från 1947,

har naturligtvis ätit upp sin företrädare.

Spirous äventyr

I denna artikel tänker jag studera hur färgade personer har avbildats i den klassiska europeiska serien »Spirous äventyr«. Jag har tidigare berört detta ämne som hastigast i min bok »Serienegern – en bildhistoria om fördomar«, men eftersom »Spirous äventyr« är så omfattande känner jag att detta är ett ämne värt att återkomma till för en djupare studie. »Spirous äventyr« är en av de riktigt stora serierna i den klassiska europeiska serietraditionen, den har existerat i över 70 år och skrivits och tecknats av några av de mest framgångsrika och populära europeiska serieskaparna genom tiderna. Serien är med andra ord ypperlig att studera i syfte att utröna hur man såg på personer från den kontinent som varit, eller i vissa fall när serierna skapades fortfarande var, koloniserad av olika europeiska länder.

De flesta läsare av Bild & Bubbla känner troligtvis till »Spirous äventyr«, varför jag bara tänkte ge en kort introduktion till serien. För den som vill veta mer rekommenderar jag B&B nummer 1/1999, som innehåller en komplett genomgång av serien och alla kreatörer som arbetat med den.

Figuren Spirou skapades 1938 för en belgisk barnserietidning med samma namn. Mannen bakom figuren var en serieskapare som kallade sig Rob-Vel (Robert Velter). Spirou inledde sin karriär som en hotellpiccolo, och även om man till slut valde att uppdatera hans kläder på 90-talet, förknippas figuren fortfarande med den klassiska röda piccolouniformen med svarta ränder och den underliga platta röda hatten som hörde till detta yrke. Seriens skapare insåg snabbt begränsningarna med ett sådant yrke och han blev med tiden en internationell äventyrare, åtföljd av sin vän reportern Nicke.

Sedan starten har det blivit cirka en längre avslutad Spirou-serie per år, först publicerad i tidningen Spirou för att sedan samlas i album. Sammanlagt finns det cirka femtio album, som alla ständigt hålls i tryck i Frankrike/Belgien och många andra länder. I Sverige har de flesta givits ut, men finns tyvärr inte längre i tryck, även om en viss nyutgivning har dragits igång på senare år när Egmont Kärnan tagit över rättigheterna från Bonniers. Under alla år har seriens persongalleri växt och inkluderar idag bland annat den (bara lite) galna vetenskapsmannen greve de Champignac, den (fullständigt) galne världsdiktatorwannaben Zafir, det underliga djungeldjuret Marsupilami, invånarna i den lilla belgiska byn Champignac, och så vidare.

Ett flertal serieskapare har hanterat »Spirous äventyr« genom åren. Denna artikel kommer framför allt att fokusera på de serier som gjordes av André Franquin, delvis eftersom han är den mest kände och framgångsrike av dem alla, men också eftersom hans tid på serien innefattar 40-, 50- och 60-talen, en tid då mycket i vårt samhälle kom att förändras. Mot slutet kommer jag även att mer kort titta på vad andra skapare av »Spirous äventyr« har gjort, och då speciellt duon Tome & Janry, som hade hand om serien en längre period under 80- och 90-talen.

Tidiga historier av Franquin

Den tidigaste serien jag hittat i vilken det förkommer färgade figurer är »L’Heritage« (Arvet – ej utgiven på svenska), Franquins allra första egna Spirouäventyr från 1946. Här tar han till det klassiska berättarknepet att låta huvudpersonerna få ett mystiskt arv som raskt leder dem till att resa till »äventyrskontinenten« Afrika. Den första färgade de möter är en elefantuthyrare med gigantiskt överdrivna läppar, ringar i båda öronen och någon slags blöjliknande konstruktion som hålls uppe av hängslen av tydligt europeiskt snitt – allt för att ge ett löjeväckande intryck. Han anger för övrigt att han tagit över verksamheten efter att ha ätit upp den förre ägaren … Den stam de sedan möter ute i djungeln är en klassisk stereotyp infödingsstam, komplett med kannibaler, alkoholiserad medicinman etc. Ett av skämten går ut på att när Spirou klappar en liten pojke på huvudet fastnar hans mycket europeiska, vita handske i det kardborreliknande håret. Sammantaget en extremt fördomsfull bild av färgade afrikaner, men tyvärr långt ifrån ovanlig i populärkultur från den här tiden.

Nästa Franquin-serie som utspelar sig i Afrika är »Spirou chez les Pygmées« (Spirou hos pygméerna – inte heller den utgiven på svenska), från 1949­–50. Här är anledningen till resan en förrymd leopard som skall återlämnas, vilket för Spirou till en ö med exceptionellt stereotypa pygméinfödingar. Dessa är uppdelade i två läger som krigar mot varandra. Den ena sidan är ljusare i hyn än den andra, och detta används som åtskillnad ända tills Spirou och Nicke upptäcker att färgskillnaden endast beror på smuts (!), och genom att tvångstvätta dem återställer ordningen och gör alla till vänner igen. Det här är utan tvekan den mest provocerande koloniala och rasistiska serien såväl av Franquins penna som i serierna om Spirou över huvud taget.

Albumberättelser

Så över till Franquins första längre Spirou-album, »Trollkarlen i Champignac« från 1950–51. Denna serie utspelar sig uteslutande i Frankrike, men inte desto mindre förekommer det en färgad person i form av boxningsmästaren Reg Cougar Bangbingson (som han kallas i den svenska översättningen). Greve Champignac har uppfunnit ett preparat som gör honom superstark och han provar det bland annat genom att tävla mot världsmästaren i boxning. Boxningsarenan var en av de få platser där färgade personer vid den här tiden tilläts hävda sig – ett faktum som naturligtvis avspeglas i att grevens motståndare är just färgad. Boxaren tecknas visserligen som kolsvart jätte med överdrivet stora läppar etc., men ges ändå en värdighet som vida överstiger de färgade personerna i tidigare nämnda serier.

Trots detta finns det naturligtvis en hel del att fundera över även här. Till exempel framställs boxaren som en riktig diva med uppassare som bland annat sprejar honom med parfym inför matchen. Även det faktum att greven, som »det stora vita hoppet«, naturligtvis enkelt besegrar den färgade boxaren inger en känsla av behov av revansch sedan alla titlar inom boxning vid den här tiden började tas över av färgade boxare. Att det sedan är långtifrån moraliskt försvarbart att greven vinner tack vare sitt styrkepreparat är en helt annan fråga – men detta var långt innan alla debatter om dopning kommit igång. Till Franquins försvar kan beträffande detta album framhållas att den zigenare som av byn misstänks vara titelns trollkarl inte bara visar sig vara oskyldig, utan även framställs som ett offer för bybornas fördomar.

I »Noshörningens horn« från 1953 styr Spirou och Nicke återigen sina steg mot Afrika. Denna gång landar de först i en mindre stad någonstans i norra Afrika. Här möter de en befolkning av tydligt muslimska färgade, som visserligen är karikerade men alla har olika utseenden och egna personligheter. Beskrivningen av detta samhälle är så detaljrik att man undrar om inte Franquin själv for till norra Afrika vid något tillfälle. Sedan går det tyvärr utför. Två av berättelsens skurkar arresteras av en vit afrikansk polis, assisterad av två identiska kolsvarta underhuggare med gigantiska läppar. Och när hjältarna når den by de letat efter är den full av stereotypa, i det närmaste identiska infödingar med blanksvarta ansikten, stora röda läppar och så vidare. De till och med agerar så där »roligt« barnsligt som bakvända infödingar förväntas göra, smetar tandkräm i ansiktet, binder slipsar kring tårna etc.

Våra hjältar fortsätter resa runt jorden, och i »Gorillan och guldgruvan« från 1956 återvänder de till Afrika. I likhet med det förra albumet är de flesta färgade afrikaner stereotypt återgivna och ofta omöjliga att skilja från varandra. I historien finner man i stort sett alla fördomsfulla varianter av infödingar som man kan tänka sig: underdåniga tjänare, starka och tystlåtna bärare, aggressiva kroppsmålade krigare, den obligatoriska hjälpsamma färgade pojken, den tjocka byhövdingen och så vidare. Om man skall lyfta fram något som kan ses som positivt är det att skurkarna genomgående är vita, samt att våra hjältar befriar en av skurkarnas tillfångatagna färgade slavar. Men det är inte mycket att väga mot alla de bedövande fördomsfulla figurer som passerar revy i detta album.

Slutligen har vi albumet »Tembo Tabu« från 1959, som tecknades av Franquin men skrevs av Greg (Michel Regnier) och har bakgrundsteckningar av Roba (Jean Roba). Detta är det enda av de senare albumen av Franquins »Spirou« som inte getts ut på svenska, och det finns klara skäl till detta. Som titeln indikerar handlar det, återigen, om pygméer. Dessa är om möjligt än mer stereotypa än de som var med i »Spirou chez les Pygmées«. De är små, »lustiga«, fullständigt identiska och bor tillsammans i en liten by. Man kan tydligt se var Peyo fick inspiration till sina smurfer (som för övrigt skapades ungefär samtidigt och för samma tidning …). Den stora skurken i berättelsen är i kontrast härtill en storväxt färgad man, vars negroida drag överdrivits så till den milda grad att hans läppar är bredare än hans ansikte. Nej, man kan förstå varför det svenska förlaget valde att inte ge ut det här albumet.

Stereotyper och pygméer

En närmare studie i hur färgade afrikaner behandlades i Franquins Spirou-serier ger som synes inte något vidare smickrande resultat, men då skall man hålla i minnet att detta är baserat på hur vi idag ser på rasism, jämlikhet etc. Efter att ha jämfört med många andra serier, böcker, filmer etc. från samma period blir det tydligt att det som skiner igenom i Franquins serier inte nödvändigtvis behöver vara ett uttryck för ett personligt och genomtänkt ställningstagande, utan snarare troligtvis är att se som en avspegling av åsikter och strömningar i det samhälle som Franquin var en del av. Att se färgade som underlägsna och »roliga« var helt enkelt vid den här tiden så självklart att de flesta inte ens kom på tanken att ifrågasätta det.

En reflektion man kan göra är att de serier av Franquin som innehåller dessa nedvärderande bilder av afrikaner alla kommer från 40- och 50-talen. Franquin fortsatte att göra serier om Spirou ända fram till slutet av 60-talet, men i dessa förekommer inte något liknande. En välvillig tolkning av detta faktum är att samhällsutvecklingen i Europa ledde till att denna syn på de afrikanska folken blev daterad, något som Franquins serier avspeglar. En mindre smickrande tolkning är att försvinnandet av de karikerade afrikanerna sammanfaller ganska väl med att Franquin lämnar över manusförfattandet till andra skribenter.

Det finns ett tydligt exempel på att Franquin på senare år insåg att den bild av afrikaner som han återgivit inte var försvarbar. Efter »Spirous äventyr« ägnade han sig till stor del åt sin egen skapelse »Gaston«. I den seriens fjortonde svenska album, »Snilleblixtar och fnåsknedslag«, får vi i en mardröm som konstapel Batong har se hur Gaston ligger bekvämt längst bak i en kanot som ros av ett antal stereotypa afrikanska infödingar. Om man tittar riktigt noga kan man längst ner i denna bild se texten: »Konstapel Batong får själv stå för denna kolonialistiska och rasistiska syn på Afrika. Det är faktiskt hans mardröm.« I slutet av albumet finns även en text som uppmanar till stöd för UNICEF:s arbete, samt en teckning av Franquin som föreställer en fattig, färgad person i vad som ser ut som ett kargt och ogästvänligt landskap. Med andra ord ganska långt från de infantila infödingarna i Franquins tidigare serier.

Efterföljarna

Serieskaparen Fournier (Franquins närmaste efterträdare på Spirou), lät även han hjältarna fara till Afrika. Detta skedde i albumet »Amulettens hemlighet« från 1974. Att detta album kom till på det progressiva och medvetna 70-talet är inte att ta fel på. Visserligen är de färgade afrikanerna kraftigt karikerade, men det är alla andra figurer också. Det finns traditionella infödingar, men även mer moderna färgade människor, och inte minst är alla skurkar vita. Av alla Spirou-album som gjorts är det nog detta som har flest färgade personer med uttalat egna personligheter. En av huvudpersonerna i albumet är till exempel en framgångsrik färgad affärsman, en av bifigurerna är en högt uppsatt UNESCO-medarbetare i kostym och en tredje en flygkapten som tydligt kommenderar en vit andrekapten på flyget. Jämlikhet var ordet sa Bull.

Tome och Janry är annars utan tvekan de Spirou-skapare som oftast använt sig av färgade figurer. Redan i deras andra album, »Spirou i Australien« från 1985, återfinns en färgad guldgrävare i den australiska öknen. Han har dock enbart en mycket liten roll. De australiska infödingarna är en annan minoritet som lyfts fram i detta album. De är naturligtvis karikerade och stereotypt framställda, men behandlas i jämförelse med andra »infödingar« i seriens tidigare inkarnationer förvånansvärt varsamt.

Berättelsen i albumet »Z kommer tillbaka« från 1986 utspelar sig inte på någon främmande kontinent, utan i framtiden. I denna futuristiska version av Belgien är den enda färgade figuren som visas en städare som assisterar en städrobot. Inte ens i framtiden har någon jämlikhet uppnåtts.

I antologialbumet »Heja Spirou« från 1987 ingår en historia i vilken greve de Champignac samlar en uttalat multietnisk forskargrupp. I denna ingår en person som skulle kunna komma från norra Afrika. Med ett namn som Ali Mahmoud är det i alla fall ganska tydligt att han skall vara muslim. Visserligen har han ingen stor roll i berättelsen, men han framställs som jämställd med de övriga i gruppen och är framgångsrik i sina experiment.

Besök i USA

När Spirou och Nicke i albumet »Spirou i New York«, från 1987, åker till USA kunde man naturligtvis förvänta sig att andelen färgade figurer skulle öka. Visserligen är huvudaktörerna rivaliserande kinesiska respektive italienska gangstergäng, men ända. Detta till trots innehåller serien enbart fyra färgade personer. Dessa visar sig vara butler, nattvakt, taxichaufför respektive biljettkontrollant – alla lågstatusyrken. Butlern tillåts avancera till chef, men slutar ändå med att misslyckas och tvingas begå självmord. Även om dessa yrkesgrupper troligtvis innehåller en oproportionerligt stor andel färgade i USA är detta inte något vidare progressivt ställningstagande från skaparna med tanke på att vi nu nått fram till slutet av 80-talet.

I »Spirou i Moskva« från 1990 är det av naturliga skäl ganska långt mellan de färgade figurerna, men en av de två officerarna från den franska underrättelsetjänsten är färgad. Må så vara att han har lägre rang av de två, samt att han trots sin stora kroppshydda förvånansvärt lätt övermannas av våra två hjältar (trots att de båda tydligt fortfarande är påverkade av bedövningsmedel), men på det hela taget framställs figuren med integritet som en person och inte som en stereotyp.

I albumet »Svartkonst och champinjoner« från 1993 blir det riktigt tydligt hur utvecklingen har förändrat synen på färgade personer. I denna historia är själva poängen att en av grevens uppfinningar ändrar hudfärg på de utsatta. I en så bakåtsträvande by som Champignac får detta naturligtvis ödesdigra konsekvenser. Tome och Janry använder detta för att på ett närmast allegoriskt sätt fundera kring rasfördomar genom att låta dem som förvandlats direkt hamna i motsättning till dem som inte har det. Trots denna mycket lovvärda ansats förfaller skaparna tyvärr till en hel del enkla, och fördomsfulla, knep – som att låta stadens trumpetare efter omvandlingen »finna rytmen«, eller att alla de som förvandlats snabbt börjar kalla varandra för »bröder«. Det här är humoristisk underhållning, men det kunde genomförts med större taktkänsla.

Slutligen kommer vi till »Uppgörelse i Chinatown« från 1995. Här ställer våra hjältar åter kosan mot USA och ännu en gång är de rivaliserande italienska respektive kinesiska grupperna i fokus. En hel del andra personer i New York agerar dock bakgrund. Endast en av dessa är färgad (trots stadens höga andel afroamerikanska medborgare), och han är taxichaufför. Även om det visserligen är så att taxiyrket i USA ofta innehas av personer från olika minoriteter, är det ett klart steg tillbaka till en föråldrad syn jämfört med det förra albumet.

Den unge Spirou

Slutligen kan jag inte låta bli att kommentera den fristående albumserien »Den unge Spirou«, som också görs av Tome & Janry. I denna introducerades ganska tidigt en färgad kock, som tyvärr framställdes med extremt överdrivna drag, blanksvart ansikte, gigantiska läppar etc. I den andra serien han är med i har han till och med försetts med bastkjol, ben i hår och näsa samt ett halsband med vad som ser ut som djurtänder; komplett »infödingskostym« i en serie från 1990-talet alltså.

Av större intresse är dock kockens son, Cassius, som ganska snabbt blir en av den unge Spirous närmaste vänner, och i klassiskt maner utgör den färgade killen i busgänget. Visserligen förekommer han inte så ofta, men han är å andra sidan en av de mest normala i denna skruvade serie. Av intresse är även att serien ju utspelar sig i det förgångna och att figurens namn samt hans fallenhet för boxning naturligtvis skall få läsaren att tänka på boxningsvärldsmästaren Cassius Clay (även känd under namnet Mohammed Ali). Tome och Janry leker emellanåt en hel del med fördomar i dessa serier och låter Cassius ljuga om att det kommer chokladkräm ur hans mammas bröst liksom att han kan göra voodootrolldrycker, och låter honom gå omkring i Ku Klux Klan-dress i en drömskevens. I början av serien beskrivs han som en kille som är »mest intresserad av att leka indianer och vita«.

Vad kan man då säga efter att ha studerat uppemot femtio seriealbum från sex decennier? Ja, att det har hänt en hel del i Europa beträffande synen på människor med annan hudfärg sedan Franquins »L’Heritage« från 1946 är tydligt. Samtidigt innehåller serien »Spirous äventyr« fortfarande en del ganska skrämmande fördomsfulla bilder och berättarmässiga indikationer på skillnader mellan färgade och vita. Visst, i grunden är »Spirous äventyr« humoristisk underhållning, varför man kanske inte skall kräva alltför genomtänkt samhällsskildring. Samtidigt vänder sig serien till en yngre läsekrets, vilken inte bör bli serverad en alltför skev världsbild. En svår balansgång som jag tycker man har klarat bättre, om än inte helt bra, på senare år.

Fredrik Strömberg försöker när detta skrivs fokusera på sin dator, samtidigt som det springer omkring regissörer, kameramän och rekvisitapersoner som skall spela in en kortfilm i hans lägenhet.

avatar

About Fredrik Strömberg

Fredrik Strömberg är författare, journalist, pedagog och curator. Han är ordförande i Seriefrämjandet, en av redaktörerna för tidskriften Bild & Bubbla och lärare på Serieskolan i Malmö. Han är författare till böcker som Black Images in the Comcis, The Comics Go to Hell, Comic Art Propaganda och Swedish Comics History.
This entry was posted in Ämne: Fransk/belgiska, Artiklar, Senaste, Spirou 75 år (2013). Bookmark the permalink.

Kommentera